När den 20-årige amerikanske youtubers Kane Parsons film ”Backrooms” nyligen slog ett öppningsrekord för prestigestudion A24 med över 80 miljoner dollar i intäkter, markerade det en tydlig vändpunkt för filmbranschen. Tillsammans med 26-årige Curry Barkers ”Obsession”, som hittills dragit in nästan 225 miljoner dollar, visar dessa framgångar på ett nytt fenomen: youtubers som tar klivet från små skärmar till bioduken – och tar med sig sin publik.

Det handlar inte bara om enskilda succéer. Fenomenet representerar en fundamental förskjutning i hur filmer skapas, finansieras och marknadsförs. Till skillnad från traditionella celebriteter som rekryteras till filmprojekt, kommer dessa unga skapare redan med full kontroll över hela processen. De är vana vid att skriva, regissera och distribuera sina verk själva, helt utan inblandning från externa parter.

Skillnaden mot tidigare generationer är påtaglig. Där en gång dagens publik föredrog långa filmer på stor duk, växer nu en generation upp med korta, intensiva klipp på små skärmar. Ändå lyckas dessa youtubers överbrygga klyftan och fylla biografsalonger – en prestation som väcker frågor om filmvärldens framtid.

Från pojkrum till Hollywood

Kane Parsons väg till framgång började i tonåren när artros tvingade honom att tillbringa mycket tid hemma. I sitt rum började han experimentera med visuella effekter i animationsprogrammet Blender. Under användarnamnet Kane Pixels laddade han upp kortfilmen ”Backrooms (Found footage)” på Youtube, som hittills lockat över 80 miljoner visningar.

Filmen bygger på en så kallad creepypasta – en nätspridd skräcksägen med rötter i en 4chan-tråd från 2019. Konceptet kretsar kring bilder på suggestiva, oändliga kontorslandskap som fungerar som en slags limbo-dimension. I en intervju med New York Times erkänner Parsons att han inte tittar särskilt mycket på film. I stället influeras han av spel som ”Half-life” och ”Portal”, vilket märks tydligt i hans visuella berättande.

Nu har skräckmagnaten James Wan, känd för filmer som ”Saw” och ”The Conjuring”, gått in som medproducent på långfilmsversionen. Det är inte första gången Wan satsar på Youtube-talanger. Han producerade även ”Lights out” av svenske David F Sandberg, på Youtube känd som ponysmasher, vars virala kortfilm blev en Hollywoodsuccé 2016.

En färdig publik från start

Det avgörande som skiljer dessa filmskapare från tidigare generationer är att de kommer med en etablerad publik redan innan första manussidan skrivs. Deras följare har följt deras kreativa utveckling i realtid, kommenterat och påverkat innehållet löpande. När filmen väl når biograferna finns det en inbyggd fanbase redo att köpa biljetter.

Curry Barkers ”Obsession” exemplifierar detta. Hans svarthumoristiska relationsrysare har gynnats enormt av hans etablerade närvaro på Youtube, där han byggt upp en lojal skara följare. Producenten Jason Blum, känd för framgångsrika skräckfilmer med låga budgetar, menar att dessa skapare har lärt sig att fånga uppmärksamhet i realtid och utvecklat en instinkt för att hålla publiken kvar.

James Wan beskriver Youtube som en global filmfestival där skapare med direkt tillgång till teknik kan ladda upp sina verk och få omedelbar respons. Där traditionella filmbolag tidigare gissat vad publiken vill ha, får youtubers direkt feedback som blir en del av skapandeprocessen.

Transmedialt berättande och interaktiv kultur

”Backrooms” fungerar som mer än bara en film – det är ett universum som ständigt expanderar genom publikens teorier och diskussioner online. Intrigen fungerar främst som en ram för utforskande, där världen blir en metafor för internet självt: oändlig, gränslös och ständigt växande.

Detta påminner om den kaninhålskultur som uppstod kring ”Matrix” vid millennieskiftet, ett fenomen som medieforskaren Henry Jenkins använt som huvudexempel för transmedialt berättande. Skillnaden är att dagens publik inte bara konsumerar innehållet – de aktivt skapar och bidrar till berättelsen genom fanteori och eget innehåll.

Filmen växlar mellan objektivt berättande och förstapersonsperspektiv via kameror i berättelsen, vilket speglar både Parsons spelinfluenser och en generations syn på dokumentation. För en generation som vuxit upp med ständig dokumentation genom smartphones framstår found footage-genren som fullständigt naturlig, snarare än konstruerad.

Varierande framgång

Alla Youtube-skapare som tar steget till långfilm lyckas dock inte lika bra. Chris Stuckmann, populär filmkritiker på Youtube, fick ihop närmare 1,4 miljoner dollar från nästan 15 000 uppbackare i en crowdfunding-kampanj för sin film ”Shelby Oaks” (2024). Trots det starka publikstödet fick filmen begränsat genomslag, vilket visar att följare inte automatiskt garanterar framgång.

Mark Edward Fischbach, känd som Markiplier med nästan 40 miljoner prenumeranter, valde en annan väg. Hans självfinansierade ”Iron lung” fick varken studio- eller festivalintresse, men genom att uppmuntra sina följare fick han filmen visad på tusentals biografer med stora intäkter som resultat. Detta visar på nya möjligheter för oberoende distribution som kringgår traditionella gatekeepers.

En ny auteur-generation

Parallellerna till den franska nya vågen på 1950-talet är svåra att missa. Likt hur en ny generation auteurer då formades i parisiskt biografmörker, växer kanske dagens auteurer fram på Youtube. De har full kreativ kontroll, arbetar ofta med små budgetar och har en direkt relation till sin publik.

Hollywood har insett detta och börjat aktivt scouta plattformen. Men det handlar inte om att kopiera Youtubes format – det handlar om att ta tillvara på dessa skapares unika förmåga att engagera publik och deras tekniska kompetens, samtidigt som man erbjuder de resurser som krävs för att materialisera större visioner.

Biografens fortsatta relevans

I en kultur där mycket filtreras genom skärmar uppstår paradoxalt nog ett behov av något mer fysiskt. Skräck och komedi, de genrer som dominerar bland Youtube-skapare, förhöjs i kollektiv form. Skratt och skrik smittar – rummet reagerar på ett sätt som en hemmabiograf aldrig kan replikera.

Detta liknar hur musik flyttat från Spotify till konsertscener, där det fysiska mötet mellan artist och publik blivit alltmer värdefullt. Biografen fyller en liknande funktion – ett rum för audiovisuell kultur där upplevelsen förstärks av gemenskapen.

Framgångarna för ”Backrooms” och ”Obsession” tyder på att biografen fortsatt är ett viktigt kulturellt rum, särskilt nu när Hollywood lätt på kontrollbehovet och insett värdet i en utsuddad gräns mellan skapare och publik. Trenden är tydlig: framtidens filmskapare kanske inte utbildas på filmskolor, utan växer fram organiskt på digitala plattformar där publiken är en aktiv medspelare från dag ett.