Sara Parkman: ”Jag insåg att musik och bebisar kommer från samma plats”

I den anrika Farfarsgården utanför Nordingrå

Strax söder om Nordingrå kyrka ligger Farfarsgården, en k-märkt ångermanländsk korsbyggnad från 1800-talet där tiden tycks ha stått still. Denna historiska plats har blivit en tillfällig kreativ tillflyktsort för folkmusikern Sara Parkman som tillsammans med ett filmteam arbetar med det visuella materialet till hennes nya album ”Aster, atlas”.

När vi besöker gården i februari månad är kylan bitande. Parkman har lånat byggnaden några dagar och förklarar varför just denna plats känns rätt för hennes konstnärliga vision.

”Det är en kulturgärning vad den tidigare ägaren gjorde. Det är svårare att hitta sådana här platser i Stockholm. Där är det gamla ofta redan sönderrenoverat och slängt”, berättar hon.

Omgivningarna runt Nordingrå känner hon väl till från barndomssomrar hos farmor och farfar. Numera bor även hennes föräldrar i närheten, vilket underlättat med både sovplatser och varm vegansoppa under inspelningarna.

”Ett svar på varför vi valde just Farfarsgården är att jag undermedvetet dras till det gamla, till historien. För mig som musiker är den historiska musiken mitt råmaterial som jag gång på gång återvänder till och bearbetar”, reflekterar hon under en paus i arbetet.

Det var med albumet ”Vesper” från 2019 som Sara Parkman fick sitt stora genombrott. I samband med skivan, som delvis spelades in i Nordingrå kyrka, ”kom hon ut” som kristen, vilket bidrog till uppmärksamheten. På albumet sjunger hon med kraftfull röst om tro och tvivel, med sin prästpappa Lars Parkman bland körrösterna.

Tre år senare, 2022, utkom ”Eros agape philia” som utforskade kärlekens olika former – den erotiska, den gudomliga och den vänskapliga/familjära. Nu, med ”Aster, atlas”, började allt med en stark impuls att skapa något kring trädgårdar.

”Jag var dödstrött efter senaste årens turnéer. Av en slump hamnade jag i en klosterträdgård i de franska bergen som var det vackraste jag någonsin hade sett. Där satt jag och läste P O Enquist och fick tillbaka tron på konsten. Sen började jag och Hampus att skriva skivan”, förklarar hon.

Trädgårdstemat öppnade för ett rikt symbolspråk som passade Parkmans konstnärliga vision. ”Trädgården rymmer ju så många olika delar: skönhet, mystik, hopp och läkande, men också hårt arbete. Samtidigt är det förundran, när växtligheten kommer tillbaka varje år. Ett frö gror och något annat vissnar, dör och ruttnar bort. Det går inte att styra och det är en del av livet.”

Tillsammans med producenten Hampus Norén har hon arbetat utifrån tre typer av trädgårdar som präglar musiken: klosterträdgården (representerad av körmusik och sakrala inslag), jordbrukets trädgård (folkmusikaliska element) och den hemliga trädgården (en klubbliknande miljö för elektroniska experiment).

”Folkmusiken och den sakrala musiken, alltså kyrkomusiken, är ju mina modersmål. Men även om jag arbetar mycket med dem hade musiken jag gör knappast låtit så här för femtio år sedan. Eller ens tio år sedan. Jag tycker själv att min musik låter väldigt samtida”, säger hon.

En av albumets mest personliga låtar, ”Salikons rosor”, tog särskilt lång tid att färdigställa. Efter att ha genomgått graviditet och förlossning förstod Parkman plötsligt vad låten handlade om. Under samtalet väljer hon att öppna sig om en smärtsam erfarenhet – under graviditeten fick hon veta att hon väntade tvillingar, men en av dem var för liten för att överleva.

”Under ett par veckor fick jag leka med tanken på att jag skulle få två barn. Jag minns att jag var förundrad över att jag hade tre hjärtan som slog inuti min kropp. Sen var det bara två”, berättar hon med känslosam röst.

Parkman genomgick en operation och födde sedan ut ett dött foster. ”Det är klart att det var jättesvårt. Men hon som kom var samtidigt så stark och full av liv. Det trumfade allt, att få ett friskt barn.”

Idag är dottern Simone drygt ett år gammal och inspelningsresan till Nordingrå har varit den längsta tid Parkman varit ifrån henne. Erfarenheten av förlust och moderskap genomsyrar albumet.

”Att vara gravid är ju inget löfte. Min erfarenhet är att det är vanligare än man tror att kvinnor har förlorat ett barn. Vare sig det är frivilligt, genom en abort, eller ofrivilligt. Det går inte att styra, det är en del av livet”, säger hon.

När eftermiddagen övergår i skymning spelar filmteamet in en scen framför brasan till låten ”In manus tuas pater”, vars titel betyder ”I dina händer Herre Gud, lämnar jag nu min Ande” och bygger på en gregoriansk klosterpsalm från 1200-talet. Låten sammanfattar enligt Parkman hela albumets tema.

”Hela skivan handlar egentligen om tillit. Att överlämna sig själv. Att våga vila i att det blir bra”, avslutar hon.

”Aster, atlas” släpps den 8 maj och Sara Parkman framträder på Förbindelsehallen i Stockholm dagen efter.