En av de senaste årens mest uppmärksammade franska böcker har nu blivit film. ”Love me tender”, bygger på Constance Debrés autofiktiva skildring av att lämna ett äktenskap och samtidigt förlora kontrollen över sitt eget liv. I filmen syns Vicky Krieps, känd från ”Phantom Thread” och ”Corsage”, i rollen som en mor vars skilsmässa utvecklas till en utdragen juridisk process.
Debré är sedan tidigare en centralgestalt i den franska autofiktiva vågen. Hon arbetade som advokat i flera år innan hon bestämde sig för att skriva på heltid. Hennes stil har ofta beskrivits som hudlös, rak och utan utsmyckning. ”Love me tender” är ingen klassisk kärlekshistoria. Titeln är hämtad från Elvis Presleys ballad, men tonen är allt annat än sentimental. Det handlar om hur en mamma kämpar för att behålla sin frihet efter en skilsmässa. Juridik, vårdnadstvister och socialtjänst blir en apparat som ständigt påminner henne om vad hon borde vara.
Filmens berättelse utgår från en konkret vardagssituation, men växer till en större berättelse om moderskap, begär och samhällets kontroll. Vicky Krieps porträtt av mamman är centralt. Hennes karaktär vill inte bara vara mamma, hon vill också vara en person som älskar, längtar och lever. Det blir en kollision med ett system som förväntar sig att en frånskild kvinna ska vara ångerfull och tillmötesgående.
Filmen har tagits emot som ett exempel på en trend där litterära självberättelser flyttas till bioduken. Den franska författaren Annie Ernaux, Nobelpristagare i litteratur 2022, har gjort autofiktionen bred och respekterad. Även namn som Édouard Louis och Christine Angot har satt tydliga spår. Debré hör hemma i samma tradition, men hennes röst är egen. ”Love me tender” är ingen uppgörelse med en enskild man, utan med en hel livsordning.
I bakgrunden finns också en debatt om hur moderskap skildras i konsten. Under senare år har böcker och filmer allt oftare tagit upp mammors ambivalens, ilska och ensamhet. Fransk film har länge varit ovanlig i sitt sätt att gestalta kvinnor, med fler komplexa roller än många andra filmindustrier. Ändå är det sällsynt att en film så systematiskt visar hur rättssystemet maler ner en kvinnas självbild.
Wanda Bendjelloul, som recenserat filmen, skriver att den är känslostark och chosefri. Det säger något om verkets ton. Det är inte en film som söker medlidande. Den håller sig nära huvudpersonens blick och låter åskådaren själv dra slutsatser. Debrés text har fått ett troget filmiskt språk, med en berättelse som gärna stannar kvar i det vardagliga men samtidigt borrar sig djupt.
Autofiktion som genre har ibland kritiserats för att vara självupptagen. Men i ”Love me tender” handlar det mindre om bekännelse och mer om att synliggöra en strukturell verklighet. Att varje steg i skilsmässan kräver nya papper, nya förhör, nya bedömningar. Att kärlekslivet blir ett bevis på olämplighet. Att den som inte passar in i mallen för den ”goda mamman” måste försvara sig om och om igen.
Debré, som själv gick igenom en liknande process, använder sina erfarenheter utan att göra dem till en offerkofta. Hennes jag är varken hjälte eller martyr. Det är en människa som vägrar krympa. I filmatiseringen blir detta tydligt genom Vicky Krieps närvaro. Hon bär berättelsen med ett stillsamt trots som aldrig blir teatraliskt.
”Love me tender” landar därmed mitt i en bredare samtida diskussion om rätten att vara flera saker samtidigt: mor, älskarinna, yrkeskvinna, fri individ. Och den gör det utan att peka finger. Filmen nöjer sig med att visa hur ett liv formas av regler som någon annan har skrivit. Det är politik, men det är också mänskligt. Wanda Bendjellouls omdöme fångar kärnan: en stark film som inte försöker vara elegant, men som ändå berör på djupet.
