Säverman: Norrmän vill vara norska – men svenskar osvenska

En kväll präglad av kulturella betraktelser om den svensk-norska rivaliteten tog en oväntad vändning när ett restaurangbesök stördes av ett entusiastiskt filmsällskap. Händelsen kom att illustrera de skillnader i nationell självkänsla som just diskuterats.

Kvällen började med ett föredrag om vilken av Nordens stora dramatiker som kan anses störst – svensken August Strindberg eller norrmannen Henrik Ibsen. Resultatet blev tydligt: Ibsen rankas som världens näst största dramatiker efter Shakespeare, medan Strindberg hamnar något lägre på listan. Detta faktum ledde till djupare reflektioner om varför det svenska kulturarvet ibland verkar hamna i skymundan.

Ett intressant perspektiv som lyftes fram under diskussionen var den svenska benägenheten att värdera det osvenska högre än det inhemska. Medan norrmän uppvisar en stark nationell stolthet över sin kultur och sina konstnärer, har svenskar historiskt sett ofta visat större uppskattning för det som kommer utifrån. Den norska nationaldagen den sjuttonde maj framhölls som ett tydligt exempel, där norrmannen samlas med orkestrar och firande i en gemensam hyllning till sitt land och sin kultur.

I Sverige har förhållandet till den egna kulturhistorien varit mer komplicerat. August Strindberg, trots sin internationella betydelse, har under mer än hundra år präglats av ett ambivalent mottagande i hemlandet. Hans verk har ofta väckt obehag och provokation snarare än enkel beundran, vilket står i kontrast till den okomplicerade stolthet som norrmän visar för Ibsens dramatik.

Efter föredraget begav sig sällskapet ut för att hitta mat. Trots att norsk mat var önskemålet gick det inte att uppbringa, och faktiskt visade sig matalternativ över huvud taget vara svåra att finna. Till slut hittades en restaurang som såg stängd ut men som visade sig vara öppen. Lokalen var nästan tom förutom ett mindre sällskap i andra änden, vilket verkade lovande för fortsatta lugna diskussioner.

Sällskapet slog sig ner i ett avskilt hörn och fortsatte sina lågmälda samtal om skillnaderna mellan svensk och norsk kultur. Kontrasten mellan den svenska självkritiken och den norska självkänslan utgjorde ett centralt tema. Men den fridfulla stämningen skulle snart störas.

Plötsligt bröts konversationen av öronbedövande tjut från det andra sällskapet i restaurangen. De verkade fira något med stor entusiasm. Vid förfrågan till serveringspersonalen fick gästerna veta att gruppen firade någon form av inspelning. Hoppet stod till att firandet snart skulle avta, men så blev inte fallet.

Istället eskalerade situationen när en man från det firande sällskapet närmade sig och förklarade att de strax skulle titta på ett barnprogram för tv som de just spelat in. Programmet skulle visas på en skärm placerad direkt ovanför bordet där middagssällskapet försökte äta. Med en kort ursäkt om att de hoppades det inte skulle störa, strömmade hela det firande sällskapet fram och omringade bordet.

Middagen fortsatte under märkliga omständigheter. Cirka femtio personer i alla åldrar hoppade, stojade, skrattade och kommenterade det de såg på skärmen, medan middagsgästerna försökte genomföra sin måltid mitt i kalabaliken. Den svenska eller osvenska entusiasmen hos det firande sällskapet blev aldrig riktigt utredd – situationen tillät inte ens tid för reflektion.

Restaurangen verkade dock ha en uppfattning om händelsen. När notan kom hade restaurangen tillämpat tjugo procents avdrag på maten, ett tydligt erkännande av de osedvanliga omständigheterna. Detta tysta erkännande var kanske det enda konkreta resultatet av en kväll som började med kulturfilosofiska betraktelser och slutade i kaos.

Händelsen kom att fungera som en oväntad illustration av kvällens ursprungliga tema om skillnader i offentligt beteende och självuttryck, även om det förblev oklart om det entusiastiska firandet representerade något typiskt svenskt eller något helt annat.