Elin Peters: Ebba Kleberg von Sydow håller ett nittio minuter långt hyllningstal till monarkin

En solig julidag har Ebba Kleberg von Sydow fått äran att vara Sommarpratare i Sveriges Radio, och tidpunkten kunde knappast vara mer passande – programmet sänds på kronprinsessan Victorias födelsedag. För den som följt svensk mediescen under de senaste decennierna är Ebba Kleberg von Sydow ett välbekant ansikte, om än med många olika roller genom åren.

Hennes karriär har sträckt sig över flera mediebranscher och yrkestitlar. Hon har arbetat som musikskribent, klättrat till chefredaktörsposten, lett tv-program, skrivit böcker, etablerats som stilexpert och drivit egna företag. Men det är framför allt som hovexpert hon blivit känd hos en bred publik under senare år, inte minst genom sin regelbundna medverkan i Sveriges Radios populära podd ”Monarkerna”.

Det senaste halvåret har varit intensivt för dem som bevakar kungliga angelägenheter. Det svenska kungahuset har firat flera högtidsdagar, norska kungafamiljen har varit i blickfånget genom rättegången mot kronprins Haakons son Marius Borg Høiby, och internationellt har nya avslöjanden kopplat till Jeffrey Epstein-skandalen fortsatt att rulla. Trots denna rika tillgång på material verkar Ebba Kleberg von Sydow känna ett behov av att försvara sitt specialområde och förklara varför kunglig bevakning är viktig.

Paradoxalt nog ägnar hon dock inte så mycket tid åt att verkligen argumentera för relevansen av hovbevakning. I stället förblir behandlingen av de kungliga mestadels ytlig. De framställs som sagoväsen som visserligen är vanliga människor under de gnistrande kronorna, men som samtidigt inte får vara alltför vardagliga. Det är en balansgång som präglar mycket av dagens kungliga bevakning – att hitta den mänskliga vinkeln utan att göra monarkin för trivial.

Mellan segmenten om kungligheterna bjuder programmet på återblickar från hennes yrkesliv. Hon berättar om smakfulla bröllopskrokar hon bevakat, beskriver kronprinsessan som en stressad småbarnsmamma precis som vilken annan förälder som helst, och delar med sig av fnissiga intervjuer med medlemmar ur kungafamiljen. Men det finns också djupare lager i berättelsen som hade förtjänat mer utrymme.

Ett särskilt intressant kapitel är hennes tidiga engagemang i den framväxande bloggscenen. Ebba Kleberg von Sydow var snabb att se potentialen i det nya mediet och arbetade aktivt för att lyfta unga kvinnliga röster. Detta pionjärarbete i det digitala medielandskapet får dock stå tillbaka för det kungliga innehållet.

Programmet bryter mot den traditionella Sommar i P1-mallen på ett tydligt sätt: det saknar helt den mörka undertonen, det personliga sveket eller den djupare problematiseringen som många lyssnare kommit att förvänta sig. Även när hon berättar om hur Publicistklubben anordnade en debatt med temat ”Journalisten som varumärke” med henne som exempel, och hur hon under sina år med stor byline i Expressen regelbundet fick ta emot kritik om sitt utseende, förmår hon inte göra det riktigt personligt.

I stället svänger hon snabbt tillbaka till det trygga kungliga spåret, med reflektionen att inte ens prinsessor är förskonade från att utsättas för andras synpunkter på deras kroppar och utseende. Det är en jämförelse som vittnar om den ständiga parallellen hon drar mellan sina egna erfarenheter och kungligheternas vardag.

Programmet håller genomgående en trevlig, vänlig och snäll ton – egenskaper som väl speglar programledarens egen framtoning i media. Det finns inga vassa kanter, inga kontroversiella ställningstaganden, inga djupdykningar i problematiska aspekter av vare sig mediebranschen eller monarkin som institution.

Musikvalen förstärker denna känsla. När programmet närmar sig sitt slut hade det funnits utrymme för något oväntat och skarpt – kanske Sex Pistols ikoniska punkattack ”God Save the Queen”, som skulle ha kontrasterat starkt mot programmets öriga hyllningar. Men nej, det blev istället Pulps brittiska popklassiker ”Common People”, en något säkrare men ändå vederhäftig låt som passar in i den övergripande tonen.

Ebba Kleberg von Sydows Sommarprogram blir därmed en spegel av hennes offentliga persona: kompetent, vältalig och charmig, men utan de djupare grumligheter som ofta gör Sommar i P1 till något mer än bara trevlig lyssning under semestern.