Klassiska filmmonster återvänder till vita duken

Senviktorianska blodsugare, Vietnamkrigsskadade knivmördare och nätbaserade skräcksägner. Alla tider har sina monster – men i filmvärlden är det ofta de klassiska odjuren från det förflutna som återuppstår gång på gång.

Universals ikoniska monsterstall från guldåren fortsätter att inspirera filmskapare, trots att många av originalfilmerna spelades in för nästan hundra år sedan. Under det senaste året har biopubliken fått möta nya versioner av Varulven, Dracula, Frankensteins monster och dess brud. Nu är det dags för Mumien att få ett modernt ansiktslyft, denna gång i form av en ung flicka, i Lee Cronins nya film.

Dessa odödliga varelser har sina rötter i 1800-talets litteratur och ännu äldre myter, men inom filmkonsten fick de sitt gemensamma hem hos Universal Pictures. Det var där som Boris Karloff, Bela Lugosi och Lon Chaney Jr förvandlades till filmhistoriens mest ihågkomna monster.

Universals första våg av skräckfilmer började smygande med ”Dr Jekyll and Mr Hyde” från 1913 och fortsatte med ”Ringaren i Notre Dame” (1923) och ”Fantomen på Stora operan” (1925). I de senare två sågs Lon Chaney, känd som ”mannen med tusen ansikten” tack vare sin enastående förmåga att transformera sig genom smink och masker.

Men det var Tod Brownings ”Mysteriet Dracula” (1931) och James Whales ”Frankenstein. Mannen som skapade en människa” (1931) som verkligen cementerade Universals rykte som skräckfilmens hemmastudio. Trots senare nedgångar i kvalitet visade en dubbel-visning av just dessa två filmer på en Los Angeles-biograf 1938 att publikintresset fortfarande var enormt.

Sedan dess har det gått både upp och ned för Universals monster. Stephen Sommers äventyrliga ”Mumien” (1999) blev en oväntad kassasuccé, men Universals ambitiösa plan från 2017 att skapa ett ”Dark Universe” med Tom Cruise, Russell Crowe och Johnny Depp visade sig bli ett kostsamt misslyckande.

”Varför blev det mörka universumet en nattsvart förlustaffär?” frågar sig många. Problemet med 2017 års ”The Mummy” var att fokus hamnade på actionscener med Tom Cruise istället för på själva monstret – filmen glömde helt enkelt bort vad som gör klassiska monsterfilmer sevärda.

I en tid av datoranimationer och visuella effekter sticker de traditionella monsterfilmerna ut genom sitt hantverksmässiga uttryck. Regissören Guillermo del Toro, vars kommande ”Frankenstein” (2025) med Jacob Elordi och Oscar Isaac redan väcker uppmärksamhet, har uttryckt sin kärlek till den analoga tekniken: ”Jag hatar digital teknologi. Jag älskar det som användare, men kan bara inte se uppfinningsrikedomen.”

Del Toro, som beskrivit monster som ”den mest berövade minoriteten” och ”ofullkomlighetens skyddshelgon”, har länge drömt om att filmatisera Mary Shelleys roman. Hans passionsprojekt kommer i en tid då skräckgenren inte bara drar publik utan även får kritikernas erkännande. Förutom förväntade Oscarsvinster för del Toros ”Frankenstein” har även andra skräckfilmer som ”Sinners” och ”Weapons” prisats vid senare års galor.

Denna nya status för skräckfilm har ibland kopplats till det något pretentiösa begreppet ”elevated horror”, där produktionsbolag som A24 och Neon behandlar skräck som ett nyupptäckt område för konstfilmsskapare. Men hur förhåller sig de nya monsterfilmerna till sina förfäder?

Leigh Whannells ”Wolf Man” (2025) och Maggie Gyllenhaals ”The Bride!” (2026) representerar två olika angreppssätt. Whannell, som tidigare omtolkade ”The Invisible Man” som en #metoo-präglad thriller, använder varulvsmyten för att utforska toxisk maskulinitet. Gyllenhaal har däremot skapat ett feministiskt frigörelseprojekt med Jessie Buckley och Christian Bale i huvudrollerna.

”The Bride!” har både hyllats och kritiserats kraftigt. Vissa ser den som ett modigt konstnärligt experiment, medan andra avfärdat den som ett osammanhängande misslyckande. Filmen blandar friskt – Mary Shelley bryts genom den fjärde väggen, 1930-talets gangstermiljö möter modern popmusik av Fever Ray.

Det vore historielöst att frikoppla Universals monster från deras tradition av mångbottnade skildringar av utanförskap. Den ursprungliga ”Frankensteins brud” från 1935, regisserad av James Whale som var homosexuell, har länge tolkats som en queer text. Samma gäller för ”Draculas dotter” från 1936 med dess lesbiska undertoner.

Dagens nya monsterfilmsvåg handlar inte primärt om att modernisera utan snarare om att se de äldre versionerna med nya ögon och upptäcka hur mycket de fortfarande har att säga oss. Trots blandad kritik är det kanske just Gyllenhaals experimentella ”The Bride!” som kommer att få längst liv – inte för att den är bäst, utan för att den vågar visa monstret i all sin gränsöverskridande komplexitet.