Bundrörelsen: Den bortglömda judiska arbetarrörelsen som utmanade sionismen

”Tradition är inte att dyrka askan. Det är att bevara lågan”, sade den österrikiske judiske kompositören Gustav Mahler. Det är denna princip som genomsyrar historien om Bund, den judiska arbetarrörelse vars uppgång och fall skildras i Molly Crabapples nya bok ”Here where we live is our country. The story of the Jewish Bund”.

Den judiska historien i Europa, särskilt i öst, är en berättelse som kan skaka ens tro på mänskligheten. Judar föll offer för våld och förföljelse oavsett politisk tillhörighet, ekonomisk ställning eller nationell identitet. De dödades i grund och botten för att de var judar.

Medan sionismen erbjöd en lösning genom att lämna Europa, formades parallellt en annan judisk rörelse med en radikalt annorlunda vision. Bund (Det allmänna judiska arbetarförbundet för Litauen, Polen och Ryssland) grundades på 1890-talet med principen ”Doikayt” (härhet) i kontrast mot sionisternas ”Dortkayt” (därhet). Deras ledstjärna var enkel: ”Här där vi bor, är vårt land.”

”Bara att nämna Bund, en organisation som inte varit politiskt aktiv på 80 år, leder ofta till en strid ström av sionistiskt ursinne,” berättar Molly Crabapple under vår videointervju från hennes konstnärligt inredda lägenhet i Williamsburg. Hon citerar reaktioner hon fått: ”De gasades ihjäl allihopa, du vill att judar ska gasas ihjäl, du borde gasas ihjäl som dem!”

Bund startade bland revolutionära judiska kretsar i det ryska imperiet med syfte att organisera judiska arbetare i socialistisk riktning. Rörelsen skulle komma att spela en betydande roll i flera avgörande historiska skeenden.

I Sergej Eisensteins klassiska film ”Pansarkryssaren Potemkin” porträtteras en kvinna som håller ett revolutionärt tal i Odessa under upptakten till 1905 års revolution. Kvinnan var verklig – Anna Lipshitz, Bunds främsta talare, kallad ”Raseriet” i pressen. Samtidigt rodde tre revolutionärer, varav en bundist, ut till slagskeppet Potemkin för att övertala besättningen att leda ett väpnat uppror.

Bundister dök upp på anmärkningsvärt många platser i den revolutionära historien. De fanns bland exilryssar i Västeuropa, deltog i revolutionerna som störtade tsaren, medverkade i 1920-talets Arbetarolympiad i Wien, stred för den spanska republiken under 30-talets inbördeskrig tillsammans med palestinska kommunister och irakiska judar. Bundmedlemmen Leon Feiner författade den första judiska rapporten om Förintelsen, och bundister gjorde till slut gemensam sak med sina ideologiska motståndare, sionisterna, i det desperata upproret i Warszawas getto.

Molly Crabapple upptäckte rörelsen genom sin gammelmorfar Sam Rothbort, en bundist från byn Volkovysk i dagens Belarus, som flytt till New York. Efter att ha skrivit en uppmärksammad artikel om Bund i New York Review of Books påbörjade hon sitt ambitiösa bokprojekt.

Crabapple har en ovanlig bakgrund för en historisk författare. ”Jag gick på en konstskola som var så flummig att vi fick måla vad vi kände för om grekisk filosofi i stället för att skriva tentamen. Jag betalade hyran genom att dansa go-go på nattklubbar och jobba som nakenmodell i New York.”

Terrorattackerna den 11 september 2001 blev ett politiskt uppvaknande för den då nästan 18-åriga Crabapple. Hon har sedan dess engagerat sig i Occupy Wall Street, bevakat den syriska revolutionen, deltagit i demonstrationer mot Gazakriget 2023 och kampanjat för New Yorks socialistiske borgmästare.

I sin bok lyfter Crabapple fram fascinerande historiska kopplingar, som solidariteten mellan judar och svarta amerikaner. Efter pogromerna i Odessa 1905 skrev den svarta amerikanska tidningen New York Age: ”Den civiliserade världen har aldrig bevittnat något så fruktansvärt som massakrerna på judar som dagligen äger rum i Ryssland. Med Ku Klux Klan, pogromer och dödande i den amerikanska södern har vi trott att det var den svarta amerikanen som uthärdat mänsklighetens tuffaste öde. Detta måste vi ompröva.”

Crabapple beskriver hur tsarens fall firades i New Yorks judiska kvarter. ”De vita tidningarna begrep sig inte på firandet. New York Age, däremot, som hade bevakat den judiska frågan i Europa, förstod och uttryckte empati. De skickade också med en varning sprungen ur egen erfarenhet: Ändrade lagar innebär inte ändrade attityder.”

Trots att Bund och det judiska Europa de verkade i förintades under Förintelsen, gör Crabapple historien levande och relevant. Hon jämför bundismens medgrundare Arkadi Kremer med ”taskiga Derridaciterande masterstudenter” och beskriver kvinnliga bundister som ”jazzålderns kattiga babes, rödläppade brudar som jag skulle kunna möta på en nattklubb i New York.”

I dagens politiskt laddade klimat efter den 7 oktober 2023 har boken fått oväntad resonans. ”En ung kille hörde av sig och sa att han kämpat så mycket med sin familj eftersom han är antisionist och demonstrerar mot folkmordet,” berättar Crabapple. ”Hans pappa köpte två exemplar av boken, trots sin starka sionistiska övertygelse – en till sonen och en till sig själv. Jag hoppas att berättelsen om Bund kan leda oss bort från sionismen och mot försoning.”