En av Sveriges mest prestigefyllda konstnärliga utmaningar har i sommar tagits sig an av den svensk-iranska skulptören Samaneh Reyhani. På Carl Eldhs ateljémuseum i Stockholm visas hennes utställning ”Tarangabin”, som pågår till den 27 september. Utställningen representerar en fortsättning på en tradition som sedan 2013 har givit kvinnliga skulptörer möjlighet att skapa i denna historiska miljö.

Att ställa ut i Carl Eldhs ateljémuseum är ingen enkel uppgift. Sedan sommaren 2013 har ett dussintal kvinnliga skulptörer fått chansen att etablera sin närvaro i dessa rum, mitt bland Eldhs omfattande samling av gipsavgjutningar föreställande nakna kvinnor och manliga diktargenier. Denna serie av utställningar har skapat en unik möjlighet för samtida konstnärer att förhålla sig till och omtolka den klassiska skulpturtraditionen.

Reyhani har mött utmaningen genom att skapa skulpturala ingrepp både i ateljérummen och i den prunkande trädgården som omger museet. Hennes installation skapar en påtaglig dialog med Eldhs verk, både genom val av material, färgspråk och formgivning. Resultatet vittnar om en konstnär som djupt förstår hur man skapar samspel mellan olika tidsperioder och konstnärliga uttryck.

Bland de mest slående verken finns ett orange eldhjul i snidat trä samt skulpturala, blålila flammor som sträcker sig mot taket. Dessa eldmotiv verkar vara centrala för konstnärens uttryck, och skapar en intressant kontrast till miljöns traditionella skulpturer. Eldtematiken kan också ses som en lekfull referens till Carl Eldhs eget namn, även om det är oklart om detta samband är medvetet eller omedvetet från konstnärens sida.

I sina skulpturer arbetar Reyhani med material som trä, sten och brons. Genom dessa verk åkallar hon medeltida persiska filosofer och mystiker, gestalter som sannolikt är okända för många svenska besökare. Men den kulturella bakgrunden är inte avgörande för upplevelsen. Det som främst imponerar är Reyhanis starka form- och materialsäkerhet, som visar på en gedigen konstnärlig kompetens.

De mindre verken i marmor ger associationer till snäckor eller havsslipade stenar, med sina mjukt organiska former som inbjuder till beröring. Det finns en taktil, sensuell kvalitet i dessa skulpturer som kan påminna om Auguste Rodins verk, något som Carl Eldh själv säkerligen hade känt igen och uppskattat. Denna kroppsliga dimension i konstverken skapar en bro mellan olika tider och konstnärliga traditioner.

Att göra dialektiska ingrepp i museisamlingar har blivit något av en trend inom konstvärlden de senaste åren. Metoden innebär att samtida konstnärer placerar sina verk i direkt relation till historiska samlingar, vilket skapar nya betydelser och perspektiv. Resultatet blir dock inte alltid lyckat, då balansen mellan gammalt och nytt kan vara svår att uppnå.

I fallet med Reyhanis utställning på Carl Eldhs ateljémuseum fungerar dock konceptet väl. De olika beståndsdelarna skapar tillsammans något större än vad de gör var för sig. Den samtida konsten och den historiska miljön förstärker varandra ömsesidigt, vilket ger besökaren en rikare upplevelse än vad enbart den ena eller den andra skulle ha gjort.

Den romantiska inramningen bidrar också till helhetsupplevelsen. Museet ligger på en lummig höjd invid den glittrande Brunnsviken, vilket ger en nästan magisk kvalitet till besöket. Denna naturskönhet blir en del av konstupplevelsen och förstärker det sinnliga och kontemplativa i Reyhanis verk.

Utställningen visar på betydelsen av att skapa möjligheter för samtida konstnärer att förhålla sig till och omtolka konsthistorien. Genom att kvinnliga skulptörer får chansen att skapa i Carl Eldhs tidigare mansdominerade miljö uppstår nya perspektiv och berättelser. Reyhanis bidrag till denna serie av utställningar framstår som ett av de mest lyckade exemplen, där historisk respekt och samtida uttryck möts i en övertygande syntes.