Skådespelaren Anthony Hopkins längtar efter ett svunnet Wales

Anthony Hopkins är för de flesta sedan länge förknippad med den stillsamma, hotfulla rösten hos Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar”. Men den walesiske skådespelaren har en mindre känd sida: han har komponerat klassisk musik under större delen av sitt liv. Vid 88 års ålder släpper han nu sitt andra album, ”Life is a dream”, på det anrika skivbolaget Decca Classics, som gav ut hans debutskiva redan 2012. Resultatet beskrivs som en musikalisk självbiografi där inspiration hämtats från barndomens Port Talbot och från hustrun Stella.

Den nya skivan rymmer verk som präglas av ett tydligt filmiskt anslag, något som knappast förvånar med tanke på Hopkins bakgrund som filmmusikkompositör och skådespelare. Låtarna är skrivna i en tradition som för tankarna till brittiska tonsättare som Edward Elgar och Ralph Vaughan Williams, men även till den armeniske sovjetkompositören Aram Chatjaturjan. Soundet är melankoliskt, pastoralt och stundtals pampigt, med inslag av både vuxenkör och gosskör. En av valserna har till och med funnits i repertoaren hos den nederländske violinisten André Rieu i femton års tid.

Det är ett starkt team som omger Hopkins på inspelningen. Philharmonia Orchestra spelar under ledning av den uppburne dirigenten Gustavo Dudamel, vars närvaro ger skivan en extra tyngd. En del av intäkterna från albumet går till jordbävningsdrabbade områden i Venezuela, något som ger utgivningen en välgörande dimension. Samtidigt finns det en komplexitet i Hopkins sammanhang: i fjol lät han uruppföra två orkesterverk vid en gala i Saudiarabien, ett sammanhang som väcker frågor om kulturella och politiska ställningstaganden.

Skivan i sig gör inga anspråk på att vara banbrytande, men för den som uppskattar stämningsfull, melodisk musik med filmiska kvaliteter finns det mycket att hämta. Recensenten lyfter särskilt fram spåret ”1947: Svit för piano och orkester” som albumets starkaste ögonblick. Verket fångar den nostalgiska längtan som Hopkins tycks bära med sig från sitt walesiska ursprung, en känsla som ibland beskrivs med det svåröversatta ordet hiraeth – ett slags vemodig hemlängtan till ett förflutet Wales.

Decca Classics, som grundades redan 1929, har en lång historia av att ge ut klassisk musik av hög kvalitet. Att bolaget nu satsar på en 88-årig skådespelare som kompositör kan ses som ett tecken på en bredare trend inom musikindustrin, där gränserna mellan populärkultur och konstmusik blir allt mer flytande. Kända namn utanför den klassiska världen lockar en ny publik till genren, och album med filmiska förtecken blir allt vanligare.

Marknaden för klassisk musik har under senare år genomgått en tydlig förändring. Strömningstjänsterna har gjort genren mer tillgänglig, men samtidigt har skivförsäljningen i fysisk form minskat. För etablerade artister som Dudamel och orkestrar som Philharmonia, med en historia som sträcker sig tillbaka till 1945, handlar det allt mer om att hitta nya sätt att nå publik. Samarbeten med kända personligheter utanför den klassiska sfären är ett sätt att skapa uppmärksamhet i ett medielandskap som domineras av populärmusik.

Samma vecka som Hopkins album släpps uppmärksammas även andra nya klassiska utgivningar. Den svenske tonsättaren Anders Hillborg finns med med ”Lost landscapes”, där sopranen Ida Falk Winland medverkar i en sångcykel. Daniel Börtz, en av den svenska konstmusikens mest etablerade namn, är aktuell med ”Double concerto for one” där violinisten Malin Broman står i centrum. Även Ylva Skog uppmärksammas för verket ”Trote”, där en stråkkvartett, ackordeon och piano samspelar på ett lekfullt sätt.

Anthony Hopkins album ”Life is a dream” är ingen revolutionerande utgivning, men den fyller en funktion för den som vill uppleva klassisk musik med ett filmiskt och personligt uttryck. Med starka musiker och en åldrad stjärnas personliga prägel blir skivan ett dokument över en mångsidig konstnärskarriär. Frågan är om den också blir en bro för nya lyssnare in i den klassiska genrens rika värld, där tradition och förnyelse ständigt möts.