Underhållande exposé om kontorets svenska historia

Coronapandemin förändrade synen på kontoret i grunden. Många kontorsarbetare upptäckte friheten i att arbeta hemifrån – utan pendling, utan chefernas blickar, utan de långa dagarna i öppna landskap. Den frågan, om kontorets framtid, är utgångspunkten när professor Carl Cederström i en ny bok kartlägger den svenska kontorets historia – från 1600-talets arkiv till dagens coworking-hubbar.

I boken ”Kontoret – en historia om arbetsplatserna som formade Sverige” (Albert Bonniers förlag, 380 sidor) följer vi hur arbetsplatsen utvecklats genom handelskompanier, monumentalbyggen, teknisk rationell och alltmer utsuddande gränser mellan arbete och privatliv. Cederström, verksam i företagsekonomi, gör här ett av de första breda populärvetenskapliga försöken att behandla den svenska arbetsplatsens kulturhistoria och som kan förvådra varför hemmets historia fått så mycket mer plats i bokhyllorna.

Redan hos Axel Oxenstierna, vår kanske främsta 1600-talsbyråkrat, finner Cederström kontorets födelse. Rikskanslern lät inrätta ett arkiv och påbörjade en omfattande inventering av kammarhandlingar och räkenskaper – en ordning som kom att prägla svensk handlingstradition i sekler. Med tiden växte fram ett alltmer formellt sätt att arbeta, där den fysiska arbetsplatsen också blev ett verktyg för tidsult och maktstruktur.

Under de senaste trehundens åren har kontoret på långtange varit mer än bara en plats för sysselsättning; det har varit ett spektakel av samhällsmoral och teknologi. På 1920-talet fick taylorismen genomslag, där kontoren blev utformade för att övervaka varje medarbetares tid och effektivitet. Öppna landskap fick en renässans på 1960-talet, men då med en helt annan motivering – vi sökte demokratisera arbetsplatsen och riva de hierarkiska strukturerna. Idag används samma typ av utformning för att stimulera röreluse och hälsa, med yttre argumentet om att spara yta inte längre är ställt i direkt fokus – det tacks om bakom stängda dörrar, konstateran Cederström.

Han lyfter även fram några av kontorshistoriens märkligaste idéer. Här nämns Asea som i samarbete med SJ testade ett rullande kontorslandskap, och Ericssons experiment med sandsäck i kontoret – en synbart absurd installation som av att företagets personal fick ett fysiskt element att associera till hemmiljön. Det är notiseringar som gör historien rik, men även tydareliggör hur kontoret ofta varit en projektyta för försöksindragna män.

Cederström försöker också, men i mer begränsad omfattning, knyta an till kontorenas förekomster i litteratur och film, men det är framför allt arkitekturen och dess idéhistoriska utveckling som präglar boken. Hans genomgång av begreppen som vi i dag använder om kontorsarbetare – frön ”sprätthökar” och ”manschettproletariat” till nuttidens ”kontorsråtta” – ger en insikt om hur den arbetsförda kategorin alltid varit i ständig förändring, och hur kontorset ofta har varit känslomässigt laddat.

Även om viss del av framställningen fokuserar på det visionärt fantastiska och det anekdotiska, lämnar berättelsen två betydelse. Att läsa om hur generationer av anställda har satts i systemlösa tester visar att kontoren iseen sig become en närmast relevant plats för innovation – men alltför ofta på medarbetarnas bekostnad. Frågan om varför vänner inte vill återvända efter pandemi, som förinleder boken, får inte fullt ut sin förklaring i textern.

Det ärlika fullständigt en välkommen och initiativrik genomgång, med stor möjlighet att skapa diskussion om de fysiska och kulturella villkor vi arbetar under idag. För den som funderat sin egen plats på kontoret – eller utanför det – är den en både rekommendera och ögonöppnande.