Den nyzeeländske skådespelaren Sam Neill har gått bort vid 78 års ålder. Dödsbeskedet kom som en chock för många, särskilt med tanke på att han nyligen hade förklarats cancerfri efter en lång kamp mot en aggressiv form av blodcancer.

”Bortgången var plötslig och oväntad, men familjen finner tröst i att Sam fortfarande var cancerfri”, meddelade familjen i ett inlägg på Instagram. Neill avled på ett sjukhus i Sydney, Australien, där han hade vistats under sina sista dagar.

Sam Neill föddes 1947 i Nordirland men flyttade som sjuåring till Nya Zeeland, ett land som skulle komma att forma hans karriär och identitet. Han växte upp till att bli en av landets mest framstående och älskade skådespelare, en kulturell ikon som representerade Nya Zeeland på internationella filmscener under flera decennier.

Efter dödsbeskedet hyllade Nya Zeelands premiärminister Christopher Luxon skådespelaren som en av landets största konstnärer genom tiderna. ”Hans verk kommer att fortsätta ses och älskas”, skrev Luxon på sociala medier, vilket speglar den djupa påverkan Neill haft på nyzeeländsk kultur och identitet.

Men Neills inflytande sträckte sig långt bortom Nya Zeelands gränser. Han gjorde också många uppmärksammade filmer i grannlandet Australien, där han blev lika omtyckt som i sitt hemland. Australiens premiärminister Anthony Albanese uttryckte sin sorg och tacksamhet: ”Sam Neill spelade i många älskade australiska berättelser och har fått en särskild plats i australiska hjärtan”, skrev han på X.

Neills genombrottsroll kom 1977 i den nyzeeländska thrillern ”Sleeping dogs”, en film som markerade början på en extraordinär karriär. Därefter tog karriären snabbt fart internationellt. Efter rollen som romantisk partner till Judy Davis i Gillian Armstrongs kostymdrama ”Min lysande karriär” blev han ett eftertraktat namn i Hollywood och europeisk film.

Ett av hans mest intensiva och utmanande projekt var Andrzej Zulawskis kultförklarade ”Possession” från 1981, där han spelade Isabelle Adjanis svartsjuka och våldsamma man Mark. Rollen var utmattande både fysiskt och psykiskt. Neill beskrev senare inspelningen som ”den i alla avseenden mest extrema film jag gjort”, något som vittnar om hans dedikation till skådespelaryrket.

Året därefter spelade han antagonisten Sir Brian de Bois-Guilbert i TV-filmen ”Ivanhoe”, en produktion som skulle ge honom en speciell relation till svenska tittare. Filmen har visats varje nyårsdag i svensk tv sedan 1994, vilket gjorde Neill till ett återkommande inslag i svenska hem. Ett faktum som inte var obekant för filmstjärnan själv: ”I 35 år har jag blivit hatad av alla i Sverige. Oh boy”, skrev han skämtsamt på Twitter 2016.

1993 blev ett verkligt märkesår i Sam Neills karriär. Det året spelade han rollen som den oförstående maken Stewart i Jane Campions Guldpalmsbelönade drama ”Pianot”, en film som fick enorm kritisk uppmärksamhet och cementerade hans status som seriös dramatisk skådespelare.

Men det var ändå som paleontologen Dr Alan Grant i Steven Spielbergs ”Jurassic Park” samma år som han blev känd för en riktigt bred, global publik. Filmen blev en av de mest framgångsrika biofilmerna genom tiderna och gjorde Neill till ett internationellt känt ansikte. Han återkom i rollen i senare uppföljare, vilket ytterligare befäste hans koppling till filmserien.

Efter dödsbeskedet har kollegor från filmvärlden världen över uttryckt sin sorg och delat minnen av Neill. Den australiska regissören Phillip Noyce, som arbetade med Neill, beskrev honom för The Guardian som exceptionell både som människa och yrkesman: ”Sam var den kanske mest gentlemannamässiga skådespelare jag någonsin mött. Sansad och ärlig i en underhållningsbransch fylld av galna egon.”

Senare i sin karriär fortsatte Neill att ta sig an varierande och utmanande roller. Han sågs bland annat i den hyllade tv-serien ”Peaky Blinders” och i landsmannen Taika Waititis hjärtevärmande film ”Hunt for the Wilderpeople”, som blev en stor succé både i Nya Zeeland och internationellt.

År 2023 gjorde Neill en modig och personlig handling genom att offentliggöra sin cancerdiagnos i sina memoarer ”Did I ever tell you this?”. Han hade drabbats av angioimmunoblastiskt T-cellslymfom, AITL, en sällsynt och mycket aggressiv form av blodcancer som påverkar lymfkörtlarna.

Neill genomgick cellgiftsbehandling under flera år, men behandlingen slutade så småningom att ge resultat. Situationen såg mörk ut tills ett genombrott kom tidigare i år. Neill meddelade då att han blivit cancerfri efter att ha deltagit i en klinisk studie i Australien, något som gav honom och hans anhöriga nytt hopp.

”Det är dags att jag gör en ny film”, sade han optimistiskt till The Guardian efter beskedet om att cancern försvunnit. Hans sista film, den romantiska komedin ”The Last Resort”, har ännu inte haft premiär men kommer att bli ett sista vittnesbörd om hans bestående passion för skådespelaryrket.

Sam Neills bortgång markerar slutet på en epok för både nyzeeländsk och internationell film. Hans karriär, som spände över mer än fyra decennier, präglades av mångfald och kvalitet. Från intensiva dramer till actionfyllda blockbusters visade han gång på gång sin förmåga att förkroppsliga komplexa karaktärer med djup och trovärdighet.

Han lämnar efter sig ett omfattande filmiskt arv som kommer att fortsätta inspirera och underhålla kommande generationer av filmälskare världen över.