Skakigt närgångna ”Left-handed girl” förtrollas av metropolen Taipei

I Taiwan får ett nytt liv när filmen ”Left-handed girl” skildrar en splittrad familjs vardag

I det taiwanesiska Oscarbidraget ”Left-handed girl” får vi följa en mamma och hennes två döttrar som anländer till storstadens puls i Taipei. Filmen, som är regisserad av Shih-Ching Tsou, är helt inspelad med iPhone 13 och erbjuder en närgången och färgstark skildring av storstadsliv genom olika generationers ögon.

När lilla I-Jing (spelad av Nina Ye) första gången beskådar Taipei genom sitt hemmagjorda kalejdoskop utbrister hon förundrat att staden känns ”som en magisk plats”. Där hon ser vackra mönster och färger i stadens infrastruktur, ser hennes mamma (Janel Tsai) endast den trafik och de utmaningar som väntar familjen i den nya miljön.

Filmens visuella uttryck är iögonfallande. Den mobila inspelningstekniken skapar närbilder med intensiv färgmättnad och en suddighet som förlänar stadens nattliga ljus – från lysrör och reklamskyltar till trafikljus – en speciell glöd. Denna teknik lyckas fånga Taipei med en energi som speglar olika perspektiv: barnets nyfikenhet, tonåringens spänningssökande och förälderns stress.

För att försörja sina döttrar etablerar mamman ett nudelstånd på en lokal nattmarknad. Hon oroar sig ständigt över den äldre dottern (Shih-Yuan Ma) som snabbt dras till umgänge som påminner om det som tvingade familjen att flytta tidigare. Marknadsplatsen skildras som en labyrint av möjligheter och hinder – en plats som upplevs helt olika beroende på ålder och livssituation.

Shih-Ching Tsou är ingen nykomling i filmbranschen. Hon har tidigare samarbetat med den amerikanske regissören Sean Baker, som nyligen vann Guldpalmen i Cannes för ”Anora” (2024). I ”Left-handed girl” bidrar Baker som medförfattare och klippare. Filmen har tydliga kopplingar till hans tidigare verk ”The Florida Project” (2017), där barns drömska verklighetsflykt ställs mot vuxnas hårda sociala verklighet.

Filmen ger också inblick i familjens komplicerade relationer. Vi får veta att den äldre dotterns far ligger för döden, möter en statusfixerad mormor och en morfar som ogillar att I-Jing är vänsterhänt – något som anses ”ont” men som flickan själv omfamnar genom småstölder. Mammans syskon framställs som självupptagna och ovilliga att hjälpa till när det verkligen behövs.

”Left-handed girl” är som starkast i de ordlösa sekvenserna där staden och dess ljus får tala för sig själva. Filmens senare vändningar innehåller dock detaljrika förklaringar som riskerar att kännas påtvingade. Även om dessa förklaringar kanske är viktiga för filmskaparna, blir resultatet att den vänsterhänta flickan som gett filmen dess titel paradoxalt nog hamnar i bakgrunden.

Taipei har skildrats i flera filmer tidigare, som ”20:30:40” (2005), svenska ”Miss Kicki” (2009) och ”Ku bei” (2021), men ”Left-handed girl” erbjuder ett unikt perspektiv genom sin tekniska approach och sitt fokus på relationerna mellan generationer.

Genom att kontrastera barnets oskuldsfulla blick mot vuxenvärldens komplikationer skapar filmen en berättelse om hur olika vi ser på samma verklighet. Storstadens hektiska tempo, familjedynamik och kampen för överlevnad skildras med både värme och skärpa, även om filmen inte fullt ut förvaltar potentialen i den unga huvudpersonens perspektiv.