Soldränkt fransk satir med ”Parasit”- känsla

Den franska dramakomedins skarpa klassamhet

I en tid där kritisk granskning av överklassen blivit något av en kulturell trend, tar den franska filmen ”Medelklassen” (”La classe moyenne”) ett något annorlunda grepp på ämnet. Filmen, som hade sin världspremiär i sidosektionen Quinzaine des cinéastes under Cannesfestivalen, fokuserar på den övre medelklassen istället för de extremt förmögna.

Regissören Antony Cordier presenterar en välbeställd advokatfamilj från Paris som tillbringar sin semester i sitt luxuösa sommarhus i södra Frankrike. Med sig har de dotterns nya pojkvän Mehdi, en ödmjuk juriststudent med enklare bakgrund. Familjens överhuvud Philippe, briljant porträtterad av Laurent Lafitte, framställs som en osympatisk figur som spelar gourmetkock och vinkännare medan han systematiskt förnedrar den nya svärsonen för hans enkla ursprung.

Philippes arrogans sträcker sig även till den lilla vaktmästarfamilj som bor i en grindstuga på egendomen och sköter allt praktiskt kring huset. Han tvekar inte att avbryta deras privata firande för att kräva akut avloppsrensning, med föga smickrande resultat. Inte ens hustrun, spelad av Élodie Bouchez i rollen som en självupptagen före detta skådespelare, lyckas uppföra sig med värdighet trots sina försök.

Spänningen i filmen intensifieras när en våldsam konfrontation mellan de två familjerna leder till uppsägning av vaktmästarfamiljen. Överraskande nog vägrar trotjänaren Tony (Ramzy Bedia) och hans fru (Laure Calamy, känd från ”Ring min agent!”) att acceptera avskedet. De konfronterar istället sina arbetsgivare med kvitton på svarta betalningar genom åren, vilket skapar en oväntad maktförskjutning.

Filmen bär tydliga influenser från Bong Joon-hos Oscar-belönade ”Parasit” från 2019, som revolutionerade hur klasskillnader skildras på film. Cordier skapar en europeisk version med liknande tematik, men med ett mer stiliserat och ironiskt anslag. Han har ett skarpt öga för de små detaljer och beteenden som signalerar klasstillhörighet i det franska sammanhanget.

En intressant nyans i ”Medelklassen” är introduktionen av Mehdi som en medlare mellan de stridande parterna. Som klassresenär befinner han sig i en unik position för att förstå båda sidor, vilket ger dramat en mer nyanserad dimension samtidigt som det framhäver de andra karaktärernas osköna sidor ännu tydligare.

Filmens styrkor ligger i det genomgående starka skådespeleriet, de vackra provençalska miljöerna och den fyndiga dialogen som driver upp temperaturen i konflikten. Tillsammans skapar dessa element en intensiv underhållningsupplevelse med hög temperatur. Det är dock värt att notera att filmens barnsligt cyniska upplösning riskerar att göra satiren något tandlös, vilket drar ner helhetsintrycket.

”Medelklassen”, som på engelska har fått den mer drastiska titeln ”The Party’s Over”, representerar en relevant samtidsskildring i linje med andra aktuella produktioner som granskat välbärgade samhällsgrupper, såsom Ruben Östlunds ”Triangle of Sadness”, skräckfilmen ”The Menu” och HBO-serien ”The White Lotus”.

För den som uppskattar Laurent Lafittes skådespeleri finns flera andra filmer att utforska, bland annat ”Elle” (2016), ”Greven av Monte Christo” (2024) och ”The Richest Woman in the World” (2025).

I en tid där klyftor och ojämlikhet blir alltmer synliga i samhällsdebatten erbjuder ”Medelklassen” en underhållande men också tankeväckande reflektion över privilegier, makt och klasskonflikter i det moderna Frankrike.