Sorgen blir en spöklik jättekråka

Benedict Cumberbatch förmår inte rädda en film som tappar bort sig själv i ett virrvarr av kulturella referenser och monstruösa omvägar. Filmatiseringen av Max Porters hyllade bok ”The thing with feathers” misslyckas med att fånga upp romanens känslomässiga kraft, trots en skicklig huvudrollsinnehavare i centrum.

Filmen, som bygger på Porters kritikerrosade verk från 2015, försöker skildra sorg och förlust genom en berättelse om en änkeman och hans två söner som kämpar med att hantera sin förlust. I boken använder Porter en unik och experimentell berättarform som fångade läsare och kritiker världen över med sin råa ärlighet och poetiska språk.

Men översättningen till film verkar ha blivit en svår uppgift för filmskaparna. Istället för att bevara den känslomässiga kärnan i originalverket har produktionen valt att lägga till ett lager av kulturella referenser och visuella effekter som snarare distraherar än förstärker berättelsen. Det som i boken fungerade som en subtil och kraftfull exploration av sorgens olika faser blir här ett mer förvirrande och splittrat narrativ.

Benedict Cumberbatch, känd för sina nyanserade framträdanden i både film och tv, gör vad han kan med det material han har att arbeta med. Hans förmåga att förmedla komplexa känslor är välkänd sedan tidigare roller, men även hans skådespelartalang räcker inte för att hålla samman en film som verkar osäker på vad den egentligen vill vara.

Problemet verkar ligga i filmens approach till källmaterialet. Där Porter valde en minimalistisk stil som lät känslorna tala för sig själva, har filmversionen valt en mer maximalistisk väg. Visuella element och symbolik läggs lager på lager, vilket skapar en känsla av överbelastning snarare än djup.

De kulturella referenserna som filmen är späckad med verkar inte heller tjäna något tydligt syfte. Istället för att berika berättelsen eller ge den extra dimensioner, känns de som löst sammanfogade citat som inte riktigt passar in i helheten. Det blir en typ av kulturell namedropping som kan verka imponerande vid första anblick men som vid närmare granskning saknar substans.

Sorgen, som borde vara filmens centrala tema och drivkraft, försvinner i detta visuella och narrativa brus. De scener som borde vara mest känslomässigt laddade förlorar sin effekt när de konkurrerar med alla andra element som kräver uppmärksamhet. Detta är särskilt synd eftersom ämnet – en familjs hantering av en förälders bortgång – är så universellt och viktigt.

Filmatiseringar av älskade böcker är alltid en utmaning. Läsare har sina egna inre bilder och känslomässiga kopplingar till texten, och att översätta detta till ett visuellt medium kräver både respekt för originalet och mod att göra nödvändiga anpassningar. I detta fall verkar balansen ha tippat över åt fel håll.

Det är tydligt att ambitionerna bakom projektet var höga. Max Porters bok erbjuder mycket material att arbeta med, och att säkra en skådespelare av Cumberbatchs kaliber visar på en seriös vilja att göra något meningsfullt. Men ambitionen har tyvärr inte matchats av utförandet.

För dem som älskade boken kan filmen bli en besvikelse. För dem som inte läst den riskerar filmen att framstå som förvirrande och svårtillgänglig. Det är en film som hamnar mellan stolarna, varken trofast mot sitt ursprung eller tillräckligt självständig för att stå på egna ben.

I slutändan blir ”The thing with feathers” ett exempel på hur svårt det kan vara att överföra litterär magi till filmduken. Trots goda intentioner och en stark huvudrollsinnehavare förblir resultatet en film som kämpar med sin egen identitet och som aldrig riktigt hittar sitt hjärta.