Det är nästan lika fascinerande att studera publiken på Wimbledon som att följa matcherna på centercourten. När tevekameran långsamt panorerar över åskådarleden avslöjas en blandning av kungliga gäster, kulturpersonligheter och tennisstjärnor från svunna epoker.

Drottning Camilla har tagit plats i sin sedvanliga pastellfärgade kostym, flankerad av en väninna klädd i liknande ton-i-ton-elegans. Några stolar bort syns den brittiske skådespelaren Benedict Cumberbatch, iklädd grå kostym och slips, medan han ostört tuggar tuggummi under matchens gång. Även Nicola Walker, känd från otaliga tv-serier och älskad av filmkritiker världen över, finns bland de utvalda gästerna.

En äldre herre med hatt och markant mustasch fångar uppmärksamheten – vid närmare betraktande visar det sig vara tennislegendaren Stan Smith, som triumferade på Wimbledons gräsmattor i början av 1970-talet. Hans närvaro representerar den långa tradition och kontinuitet som kännetecknar denna historiska tennisturnering.

Roger Federer intår hedersplats bland gästerna och ler på sitt karaktäristiska vis – en blandning av genans och tillfredsställelse – när flera av de tävlande spelarna lyfter fram honom som sin största inspirationskälla. I The Royal Box möts aristokrati, kulturelitens representanter och före detta Wimbledonmästare i en unik samling av samhällets toppskikt.

Men publiksammansättningen är långt ifrån enhetlig. I en separat box sitter det som skulle kunna kallas för ”Björnligan” – en grupp sammanbitna män i mörka solglasögon och matchande t-shirts. Detta är spelarens träningsteam, de professionella som mot god ersättning hanterar allt från spelarens kostschema och muskelträning till den mentala förberedelsen inför varje match.

Bakom träningsteamet kämpar spelarens familjemedlemmar för att hålla tillbaka sina känslor. Det är en svår balansgång som inte alltid lyckas. När något avgörande händer på planen slinker spontana glädjerop ut och någon kan inte låta bli att hoppa upp med ett högt ”YESSSS!” som ekar mellan läktarraderna.

Atmosfären på Wimbledon skiljer sig markant från den på Franska öppna i Paris. Kontrasten skulle kunna jämföras med skillnaden mellan en klassisk konsert och en rockkonsert. På Wimbledon räcker ett enda diskret ”Quiet please” från domaren för att publikhavet omedelbart ska tystna. I Paris fungerar det sällan lika smidigt.

För den verklige tennisentusiasten utgör matchens ljudbild en egen dimension av upplevelsen. Det fylliga, resonanta ljudet när bollen träffar racketsträngarna vid en serve, det mjukare dunkandet vid ett grundslag – alla dessa nyanser skapar tillsammans matchens akustiska signatur. En erfaren åskådare kan faktiskt följa spelet med slutna ögon, enbart genom att tolka ljudbilden.

Det besvikna, kollektiva åhhhh-suset när bollen träffar nätet eller landar utanför banan fungerar som publikens gemensamma språk. Lika talande är skillnaden mellan de artiga, väntade applåderna och de spontana, oregisserade utbrotten av entusiasm.

Precis som inom alla idrotter har även tennispubliken en särskild svaghet för underdogs – spelaren som överraskar och vinner mot alla odds. Den man inte trodde skulle klara sig vidare i turneringen.

Dagen efter att britten Jacob Fearnley, en typisk underdog, oväntat besegrat italienaren Flavio Cobolli, ekar minnena av matchens ljud fortfarande i huvudet. Ljudet av tennisbollen mot racket är något så distinkt och distinkt att det lätt kan igenkännas även långt från tennisbanan.

Detta bekräftas under en promenad i en park, där det plötsligt hörs ett bekant, fylligt ljud av en tennisboll i spel. Wimbledons magi sträcker sig längre än turneringens fysiska gränser – den lever kvar i ljudet av tennis överallt där spelet utövas, från professionella arenor till lokala parker.