En fredagskväll i en fullsatt Imax-biosalong förvandlas filmupplevelsen till något som påminner mer om en karuselltur än traditionell biovisning. När den storslagna episka filmen ”The Odyssey” tar sin början, börjar de tunga biosätet vibrera kraftigt. Ljudvolymen är så hög att stolen skakar, och en kvinna i salongen grips av reflexen att hålla hårt i armstödet. Upplevelsen är total och omslutande – publiken är på väg att lyfta.

Imax-salongens särprägel ligger i den enorma filmduken som sträcker sig från golv till tak och från vägg till vägg i en böjd formation. Designen är tänkt att omsluta åskådarna helt och hållet. Tillsammans med det kraftfulla ljudsystemet skapas en upplevelse där ingen kan undkomma de dramatiska scenerna med enögda cykloper, fruktansvärda havsslukhål eller sirenernas förföriska sång.

Biosalongen är fullsatt denna kväll, och publiken är väl förberedd för den långa sittningen. Överallt syns godispåsar, läskeburkar och stora popcornbehållare. Med en speltid på hela tre timmar är det nödvändigt att ha tillräckligt med proviant. Om någon mot förmodan skulle somna i det behagliga biografmörkret, finns det en visuell indikator på hur långt historien hunnit – huvudpersonen Odysseus skägg blir gradvis gråare och längre ju närmare han kommer sin hemmabas Ithaka.

Regissören Christopher Nolan har lagt in subtila referenser till filmhistorien. I en scen dyker plötsligt nymfen Kalypso fram från havet, spelad av Charlize Theron. Uppträdandet påminner starkt om Ursula Andress ikoniska entré i James Bond-filmen ”Dr. No”. Kalypso erbjuder Odysseus evigt liv och evig ungdom, en av de många frestelser som hjälten måste motstå på sin långa resa hem.

Filmens intensitet påverkar även publikens matvanor. När cyklopen Polyfemos på duken börjar sluka besättningsmedlemmar från Odysseus skepp, avstannar godisätandet märkbart bland åskådarna. De annars så eftertraktade sega godisråttorna känns plötsligt betydligt mindre aptitliga och svårare att tugga.

Efter den intensiva bioupplevelsen, tillbaka i hemmet, uppstår en filosofisk diskussion om frestelser. Taxen Douglas, en sträv­hårig följeslagare, verkar skeptisk till berättelsen om alla de faror, hjältedåd och frestelser som filmen bjudit på. För en hund i stadsmiljön är frestelser något mycket mer vardagligt – dagligen dyker det upp meddelanden och signaler från stadens övriga hundar.

Oscar Wildes berömda citat om frestelser kommer på tal: att det enda sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den. Det är en filosofi som kanske fungerar i litteraturen, men som inte nödvändigtvis är praktiskt tillämpbar i alla situationer.

Under kvällspromenaden uppstår en situation som sätter teorin på prov. I ett gathörn dyker plötsligt en vacker tik upp. Douglas stannar omedelbart upp. I detta ögonblick blir det tydligt att Oscar Wildes visdom om frestelser kanske inte är det bästa rådet att följa, åtminstone inte för en hund på promenad i staden.

”The Odyssey” är en film som tydligt drar nytta av Imax-formatets möjligheter. Den antika grekiska episka berättelsen om Odysseus långa resa hem efter Trojanska kriget har fascinerat publik i årtusenden, och Nolans tolkning utnyttjar modern filmteknik för att skapa en uppslukande upplevelse. Med tre timmars speltid och omfattande visuella effekter blir biobesöket en fysisk såväl som visuell händelse, där gränsen mellan åskådare och handling suddas ut genom teknikens kraft.

Dela.

13 kommentarer

  1. Interesting update on Ståhlis: Rena rama sjösjukan i stolen på Imax. Curious how the grades will trend next quarter.

Leave A Reply

Exit mobile version