Den slovenska poeten Lucija Stupica utforskar i sin senaste diktsamling tidens obevekliga gång och minnets flyktiga natur. I ”Magnolia. Hennes berättelse”, utgiven på svenska av Rámus förlag, vävs barndomsminnen från Slovenien samman med livet i det nya hemlandet Sverige – allt med en magnolia som central symbol.

Boken presenterar en resa genom tid och rum, där en magnolia planteras i en grannträdgård i den lilla slovenska staden Smarje pri Jelsah morgonen efter att ett barn har fötts. Trädet blir en sorts kvarlämnad tvilling för diktjaget, som sedan flyttar till den svenska östkusten. Medan människan fortsätter sin resa står magnolian kvar med rötterna förankrade i fädernejorden – tills även den slutligen faller för tidens tand, huggs ned och lastas på en släpvagn.

Stupicas poetiska projekt kretsar kring litteraturens mest grundläggande tema: tiden och dess mysterium. Hon skriver om hur världen försvinner, hur namn försvinner, hur minnen försvinner och hur till och med gravar slutligen försvinner. Det är en meditation över förgänglighet som genomsyrar varje rad.

När Stupica konfronterar existensens avgrund gör hon det med blicken fast riktad framåt. ”Och mörkret som aldrig riktigt tillhörde oss – snart är det vi som tillhör det”, skriver hon i en formulering som slår hårt mot läsaren. Samtidigt finns en påtaglig mjukhet i texten. De korta prosalyriska styckena närmar sig barndomens landskap med försiktiga steg, som om poeten vandrar genom daggvått gräs för att inte skrämma bort minnenas spöken.

”Med poesin närmar jag mig minnet, som redan i nästa ögonblick, likt Eurydike, försvinner för alltid”, konstaterar författaren och artikulerar därmed poetens eviga dilemma – hur fånga det flyktiga innan det glider bort för alltid?

Översättaren Henrik C Enbohm har gjort ett kärleksfullt arbete med att överföra Stupicas ord till svenska. Hans översättning är så lyhörd att texten kunde ha varit skriven direkt på svenska från början. Det är en prestation som speglar bokens tema om att förflytta levande ting mellan olika jordar och kulturer.

Själva omplanterings­metaforen är central i verket. Den späda magnolia som diktjaget vill plantera i sin nya trädgård i Sverige möter ett jordlager som bara är ”en tvärhand djupt”. Hon känner ångest över att hon våldför sig på ”ett främmande språk” och plågar den stackars växten. Ändå vågar hon försöket – precis som poeten vågar sig på att skriva på ett annat språk än modersmålet.

Diktsamlingen är som starkast när Stupica tassar runt i minnet av uppväxtens tre huskroppar med gemensam innergård och den gamla stenladan ”där man ännu kunde höra ljudet av hästarnas andar”. Här sprider sig en nästan påtaglig doft av regn, solkatter och magnolia från sidorna. ”Poesi är att söka glansen”, skriver hon – ett citat som kan komma från den polske poeten Adam Zagajewski – och just denna glans finner hon när hon letar i barndomens och det övergivna hemlandets ljus och skuggor.

Men boken har också sina svagheter. Parallellt med huvudberättelsen löper ett annat spår om Anton S(tupica), en gammal släkting som arbetade på museum men fick sparken efter att felaktigt ha anklagats för stöld. Detta familjehistoriska sidospår vecklas aldrig ut ordentligt och blir inte mycket mer än ett bihang till huvudberättelsen.

Vissa partier känns också tyngda av vad som kan beskrivas som poetisk slentrian. Stupicas högstämda släktforskning och de ordboks­definitioner av ”magnolia” och ”Antonius” som klistras in i texten känns mer som stelnad, officiell diktetikett än levande poetisk form. De framstår som en illasittande kostym snarare än organiska delar av helheten.

Trots dessa invändningar finns i Stupicas diktsamling en starkt doftande kärna av äkta poesi. Hennes blick mot tidens avgrund, hennes mjuka och samtidigt obevekliga sätt att närma sig det förflutna, och hennes mod att skriva om förflyttning både geografisk och språklig – allt detta skapar en läsupplevelse som stannar kvar hos läsaren.

”Magnolia. Hennes berättelse” är en bok om förluster, men också om vad som överlever trots allt: minnet, orden, och poesins förmåga att för ett kort ögonblick fånga det som annars skulle förloras för alltid. Stupica har skapat ett verk som talar om universella mänskliga erfarenheter genom det specifikt personliga och kulturellt förankrade.