Stephen Fry känner sig tvungen att censurera det mest frånstötande

Stephen Frys nyutgivna bok ”Odyssé”, översatt av Molle Kanmert Sjölander och utgiven på Albert Bonniers förlag, erbjuder en modern återberättelse av den antika klassikern. Den engelske skådespelaren och författaren har tagit sig an uppgiften att förmedla Homeros tidlösa epos för en samtida publik, en utmaning som visar sig vara både komplex och belönande.

De antika myternas ursprungliga form var långt ifrån den ordnade struktur som moderna läsare förväntar sig. I det gamla Grekland fanns varken teologiska system eller upphovsrättslagar som reglerade berättelserna. Rivaliserande författare hade fullständig frihet att omarbeta historierna efter eget tycke, likt hur moderna filmskapare kan omvandla James Bond från en sorglös agent till en härjad misantrop. Denna frihet skapade otaliga versioner av samma berättelser, vilket gör det till en utmaning att fastställa vad som ”egentligen” hände i myterna.

Ett klassiskt exempel är berättelsen om Ifigenia. Offrades hon av sin far eller räddades hon i sista stund av en välvillig gudinna? De olika versionerna av denna och andra myter har genom historien drivit många forskare och författare till förtvivlan. Möjligheten för moderna författare att systematisera dessa fragmenterade berättelser är därför betydande.

Flera framstående författare och forskare har genom åren försökt sig på att ordna och återberätta de grekiska myterna. Robert Graves, författare till ”Jag, Claudius”, den svenske religionshistorikern Martin P:son Nilsson, hans ungerske kollega Karl Kerenyi samt den franske antropologen Jean-Pierre Vernant är bara några exempel. Att återberättandet i viss mån innebär att anpassa historierna till modern smak och förståelse är oundvikligt och ingår i processens natur.

Fry närmar sig ”Odysséen” med humor och lätthet, vilket visar sig vara ett kongenialt grepp. Dialogerna mellan gudarna på Olympen påminner i hans version ofta om scener från PG Wodehouses universum, där en gammal gud lätt skulle kunna fylla rollen som en av Bertie Woosters skräckinjagande fastrar. Trots det lättsamma tonläget finns en verklig sakkunskap och ett djup i berättelsen som lyfter den långt över en enkel anekdot.

Grundtonen när de grekiska hjältarna återvänder från Trojas fall har Fry fångat med särskild lyhördhet. Han hör hur gudarna, trots att de själva beordrat blodbadet, grips av barnslig ilska. De har ”fått som de ville och märker att det trots allt inte var vad de ville”, en observation som påminner om mänskliga samvetskval. Denna ilska riktar de nu mot Odysseus och hans vapenbröder.

Att ge den antika berättelsen ett modernt flyt är dock inte utan svårigheter. Publiksmaken har förändrats avsevärt under de tre tusen år som gått sedan eposen först berättades. Ingmar Bergman beundrade gamla Hollywoodfilmer där en person kunde etableras som skurk genom att helt enkelt sparka en hund i inledningsscenen. Den gammalgrekiska epiken krävde att publiken reagerade likadant när någon glömde offra till gudarna, även om personen i fråga just hade massakrerat en hel trojansk familj.

Historien om Odysseus hemkomst innehåller dessutom många utvikningar och bipersoner som en modern manusförfattare sannolikt skulle ha tagit bort. Figurer som tiggaren Theoklymenos och de många krumbuktarna innan Odysseus till sist ger sig till känna för Penelope var förmodligen spänningsskapande detaljer när en rhapsod mässade dem på rituellt språk vid eldskenet, men fungerar knappast lika väl i dag. Fry väljer ändå att behålla dem av pietetsskäl.

Ett område där Fry däremot väljer att censurera är en av de mest frånstötande scenerna i originalet. Tolv tjänstekvinnor på Ithaka som ”åt skamlösheten sig hängett”, det vill säga legat med friarna, blir hängda i hämndorgien efter Odysseus hemkomst. Telemachos anser det för barmhärtigt att bara hugga ihjäl dem med svärd. Denna lynchscen från en uråldrig hederskultur kan fortfarande få det att vända sig i magen, särskilt eftersom den så uppenbart förutsätter publikens skadeglada samtycke.

Denna scen passar inte in i Frys övergripande tema, vilket inte är lånat direkt från Homeros utan från Aischylos drama ”Eumeniderna”. Temat handlar om hur gudarnas barnsliga regemente och blodshämndens uråldriga lagar ersätts av mänsklig rättvisa. Som ram för att återberätta de gamla historierna fungerar detta tema väl, särskilt eftersom grunden uppenbart är Frys genuina kärlek till myterna.

I ett slutord bekänner Fry sin fascination för ”kraften i det tvetydiga, kraften i historier, myter, ceremonier, ritualer och symboler”. Han ser sig själv på tusen ställen i de grekiska myterna, som dåre, klåpare, älskande, skurk och, om än ytterst sällan, hjälte. Med denna personliga koppling till materialet kan läsaren acceptera en och annan utvikning på köpet. Frys ”Odyssé” är en lyhörd och tillgänglig port in till en av världslitteraturens största verk.