Moderna museet i Stockholm visar en omfattande internationell grupputställning som försöker fånga en ny tendens inom samtidskonsten – en renässans för figurativt måleri bland yngre konstnärer. Utställningen ”Nisabas hus. Måleriets nya berättelser”, som pågår till och med den 30 augusti, är curatorn Hendrik Folkerts sista stora projekt för museet innan han flyttar till sin nya arbetsplats Kunsthaus Zürich, där utställningen också ska visas.

Projektet samlar verk av konstnärer som huvudsakligen är födda på 1980- och 90-talen. Även om de inte tillhör någon gemensam rörelse, delar de ett förhållningssätt präglat av ny form av historieberättande med inslag av autofiktion, alter egon och framför allt allegorier. Deras bildspråk återspeglar det fragmenterade och polariserade informationssamhälle vi lever i idag.

Till skillnad från tidigare tiders målare, som utgick från en gemensam ikonografi med välkända myter och bibliska berättelser, är referenserna hos dessa konstnärer vitt skilda och synnerligen individuella. De citerar och approprierar bilder likt postmodernisterna och kan i sina subjektiva symbolspråk hämta inspiration från historien likaväl som mystik, mode, film, dockteater, science fiction och Instagram. Det blir som personliga flöden i sociala medier, filterbubblor som formar varsitt eget berättande.

Folkerts beskriver detta som ett radikalt skifte och använder Nisaba, den mesopotamiska gudinnan, som sinnebild. År 3100 före Kristus handlade det om övergången från det muntliga till det skriftliga berättandet, och hon blev skrivkonstens gudinna – en parallell till dagens förändring i hur berättelser skapas och tolkas.

Rent visuellt är utställningen minst sagt heterogen. Urvalet spänner från miniatyrformat till monumentala dukar uppåt fyra meter höga och sex-sju meter breda. Uttrycken varierar från finpenslat fotorealistiska målningar i svartvita skalor till färgstarka, expressiva eruptioner som i vissa fall närmar sig abstraktion. Klassiskt oljemåleri varvas med blandteknik, där underlagen kan vara allt från linne- och barkduk till papper, sammet och metallfälgar.

Ett av de mest anslående verken är afroamerikanen Kevin Beasleys vikskärm, på framsidan prydd med mönstrade textilier indränkta i harts och nyklassicistiska speglar, på baksidan bilden av ett brinnande kolonialhus byggt med slavpengar. Flest ingredienser och material sammanförs i detta verk som talar om slaveriets historia och dess långvariga konsekvenser.

Till detta kommer en experimentell utställningsarkitektur av designstudion Formfantasma, där ”Nisabas hus” har ytterväggar i en oval, ”queer form” enligt katalogen. På insidan hänger Agnes Scherers sammanlagt 51 meter långa svit ”Études liminaires”, uppdelad i stiliserade scenerier som kringgärdar en rad olikformade inre rum. Väggarna är anpassade till specifika verk och uppbyggda av wellpapp.

Samma kartongmaterial återkommer för övrigt i podier på konstbiennalen i Venedig, där måleriet också domineras av färgstark figuration. En påfallande stor del av konstnärerna både i Venedig och Stockholm är afrikaner eller afroamerikaner – en länge marginaliserad grupp som på senare år fått ett starkt uppsving på konstmarknaden.

Den kenyansk-amerikanska konstnären Wangechi Mutu är representerad med gudinnemotiv i både Venedig och Stockholm. Men i ”Nisabas hus” är också en betydande andel av konstnärerna queera, i flera fall även svarta. Deras berättande präglas av bredare perspektiv och alternativa livserfarenheter, företrädda av såväl sargade som sensuella kroppar. Mytologins Medusa och Janus figurerar, liksom en hermafrodit och hybridvarelser – blandningar mellan människa och djur.

Ett annat blickfång är libanesiska Mounira Al Sohls drygt sju meter långa ”Sudafa” (Slump). Den har samma mått som Picassos ”Guernica” och förmedlar krigserfarenheter med våldsutsatta men kämpande kvinnokroppar. I Jill Mulleadys sugande mörka ”The shift” drömmer en hermafrodit om en mångfald av mänskliga representationer under en glimmande stjärnhimmel.

Mohammed Sami kom som flykting från Irak till Norrköping men är numera bosatt i London. Han representeras här av den mångbottnade ”Framed liberty”. En ljuvlig sommarhimmel, ljusblå med vita molntussar, men sedd inifrån en kartong – en kommentar om frihet och begränsning.

Som föregångare till denna figurativa strömning nämner katalogen afroamerikanen Kerry James Marshall, vars överdådiga historiemåleri nyligen fyllde Royal Academy i London. Tråkigt nog är han inte representerad här, däremot den andra nyckelfiguren, Nicole Eisenman. Hon är född i Frankrike i en familj med tysk-judiska rötter som senare flyttade till USA. Hennes stökiga men livfulla gestaltning av en konstnärs inre och yttre kamp, den queerpunkiga jättediptyken ”Progress: Real and imagined” från 2006, sätter tonen för hela utställningen.

Salman Toor stannar vid Gustave Courbets berömda ”Ateljén” från 1855 som utgångspunkt. Den pakistanske konstnären beskriver själv sitt verk ”The studio” som en ”bögröra” – en brokig självbild med ett gytter av figurer i ett grönt, fluorescerande ljus som utmanar den traditionella konsthistoriska kanon.

Hamishi Farah, australiensare med somaliskt ursprung, lutar sig mot traditionen med madonnabilder där Maria har Jesusbarnet och Johannes döparen i famnen. Här är de utbytta mot primatologen Jane Goodall omkramad av två schimpansungar i en fotorealistisk oljemålning. Melani Kitty, konstnär och författare född i Umeå, bidrar med den outgrundliga fresken ”Howl, inverted”, en skulptural blandvarelse med lejonfötter.

Men allra mest gåtfull är sydafrikanen Cinga Samsons målning ”Emthonjeni” (En källa). I denna minutiöst målade scen är fyra män upptagna av mystiska glasburkar och krukväxter som flyter runt i ett vattendrag. Motivet är så märkligt och samtidigt så skickligt målat att det utövar en magnetisk dragningskraft på betraktaren.

Den brittisk-kenyanske målaren Michael Armitage, aktuell med en uppmärksammad utställning på Palazzo Grassi i Venedig, deltar med en förhållandevis liten målning. Hans storhet går nog många förbi i snårskogsmotivet, där en mansfigur fått multipla ansiktskonturer – ett exempel på hur svårt det är att bedöma ett helt konstnärskap utifrån ett enda verk.

Utställningen innehåller en blandning av fantastiska målningar som tar andan ur en, blandat med skrikiga, nästintill kitschiga verk. Hur som helst är det en utmaning att bedöma konstnärskap utifrån ett verk vardera, särskilt när de flesta verken är specialbeställda till utställningen.

I curatorns katalogtext sprutar Folkerts ur sig referenser till olika författare, filosofer och konstnärer, med start i Giorgio Vasaris allegoriska renässansfresk i Neapel. Orientalism, postkolonialism, queerteori, psykoanalys, identitetspolitik och posthumanism är ytterligare hänvisningar, förutom sociala medier. Folkerts landar i att han måste avstå från en konklusion, att det inte finns någon kollektiv universalkod, då ”detta sätt att artikulera allegorin i högsta grad är en pågående process”.

Globaliseringen och migrationens mellanförskap är ytterligare skäl till dessa kluvna identiteter och fragmenterade bildströmmar. Många av de medverkande konstnärerna har rötter i flera kulturer och kontinenter, vilket speglas i deras komplexa bildspråk.

Trots en varierande kvalitet är ”Nisabas hus” klart intressant. Det är ett ambitiöst försök att säga något nytt om samtidskonsten i vår tids splittrade informationssamhälle, där berättelser inte längre har en gemensam referensram utan skapas i individuella, ofta överlappande men aldrig identiska kontexter. Utställningen visar hur en ny generation konstnärer navigerar i detta landskap och skapar sina egna allegorier för vår tid.