Tara Moshizi: Hur kan kriget mot kroppshåren fortfarande kännas ensamt?

Den svenska skönhetsstandarden kring kroppsbehåring fortsätter att ta ett hårt grepp om kvinnor i alla åldrar, trots feministiska framsteg på många andra områden. Detta visar sig inte minst i den tid, det obehag och de ekonomiska resurser som kvinnor lägger ner på att bli av med oönskad kroppsbehåring.

En kvinna som nu är 42 år räknar med att ha lagt ner cirka 800 timmar av sitt liv på att avlägsna hår från ben och armhålor. Det är ett tidsomfång som motsvarar vad som krävs för att bli riktigt skicklig på att spela ett musikinstrument. Siffran belyser den omfattande investering som många kvinnor gör för att leva upp till samhällets förväntningar på hur en kvinnokropp ska se ut.

Genom åren har olika metoder prövats. Rakning är den vanligaste och mest tidskrävande metoden, men även vaxning, epilering med så kallade pincettmaskiner och andra mer desperata lösningar har testats. I tonåren ledde ett experiment med ett brinnande stearinljus till smärtsamma blåsor på huden. Ett professionellt vaxningsbesök på salong resulterade i att inte bara håren utan även delar av huden rycktes bort, vilket ledde till en sommar i långbyxor.

För kvinnor med mörkt och tätt hår blir problemet särskilt påtagligt i ett land där många har ljust och glest hår. Känslan av att sticka ut förstärks, och pressen att anpassa sig till normen blir ännu större. Varje sommar, så fort temperaturen stiger över 20 grader, börjar planeringen kring hårborttagning. Spontanitet får ge vika för den praktiska verkligheten att benen måste vara rakade.

Fenomenet präglar vardagen på ett genomgripande sätt. Strandutflykter kräver tidig väckning för att hinna raka sig. Spontana utgångar måste antingen skjutas upp eller kräver strategiska klädval med långklänningar. Dejter föregås av noggranna förberedelser med rakhyvel.

Trots feministiska ideal om att utmana patriarkala normer vinner fåfängan ofta över principerna. Tanken på att låta håren växa fritt och därmed göra uppror mot skönhetsidealet lockar ibland, men rädslan för att sticka ut visar sig starkare.Press från samhället och internaliserade normer gör att många kvinnor fortsätter att kämpa mot sin naturliga kroppsbehåring.

Det som gör kampen mot kroppshår särskilt ensam är den tystnad som omger ämnet. Medan andra skönhetsfenomen som smink, hudvård och frisyrer diskuteras öppet och skildras i litteratur och medier, är kroppsbehåring fortfarande ett tabubelagt område. Kvinnor verkar ha gått med på en tyst överenskommelse att hålla detta som en hemlighet.

Kroppshår anses fortfarande som okvinnligt och därmed skamfyllt. Hellre backar kvinnor tillbaka till badrummet i tystnad än att visa sig med naturlig behåring. På sociala medier förekommer visserligen tips om hur man undviker röda prickar och inåtväxande strån, men diskussionerna präglas ofta mer av kommersiella inlägg från rakbladsföretag än av genuint systerskap och öppenhet.

Nyligen har dock ett försök till att bryta tystnaden gjorts. I dokumentären ”Så överlever du ett krossat hjärta” på SVT Play visar influencern Perla Rainey Malmberg, 22 år, öppet sin process att förbereda sig för dejting efter en havererad relation. Hon sitter i badrummet och vaxar sina ben medan hon skriker av smärta, och berättar ärligt om hur hon ”förbereder sig länge” innan hon går ut. Motivet är att slippa den pinsamma situationen att rusa till duschen för att raka sig medan en dejt väntar utanför.

Denna typ av ärlig skildring är sällsynt och välkommen. Den visar upp verkligheten bakom det hårlösa idealet: smärta, tidsåtgång och ännu mer smärta. Genom att synliggöra det som annars hålls i skymundan kan normen kanske långsamt börja ifrågasättas. Frågan kvarstår dock varför kvinnor i 2020-talet fortfarande känner sig tvungna att investera så mycket tid och genomlida så mycket obehag för att leva upp till en standard som egentligen går emot det naturliga.