Den 15 juli 1933 skrev Lev Trotskij i sin dagbok att franska visum klistrats in i hans och hans familjs pass. Efter fyra år i exil på ön Prinkipo utanför Istanbul skulle han äntligen kunna lämna Turkiet. Den plats där Stalin tvingat honom att tillbringa sina dagar beskrev han som en ö av stillhet och glömska, en ideal arbetsplats för den som skriver.

Nu, nästan ett sekel senare, befinner sig en svensk medborgare och hans turkiska hustru på samma ö – numera känd som Büyükada – i väntan på ett spanskt visum. Precis som för Trotskij är vistelsen här ofrivillig, om än av andra skäl. Men till skillnad från den politiska exilens tydliga fiende möter detta par en mer diffus motståndare: den svenska och europeiska migrationspolitikens långdragna processer och osynliga hinder.

Prinsöarna har genom århundradena fungerat som en plats för dem som makten velat förpassa från historiens centrum till dess utkanter. Från bysantinsk tid har oönskade prinsar, patriarker och störtade kejsare vandrat öarnas branta backar och blickat ut över horisonten. Den historiska kontinuiteten är påtaglig.

För paret handlar dock exilen inte om att ha drivits bort, utan om att aldrig ha släppts in. Trots svenskt medborgarskap och äktenskap räcker det inte för att bosätta sig i Sverige. Efter över ett år av processer, ansökningar och överklaganden fick hustrun slutgiltigt avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Ytterligare ett år har gått utan möjlighet att börja ett gemensamt liv på riktigt.

När statsminister Ulf Kristersson nyligen kommenterade de tonåringar som utvisats strax efter att de blivit myndiga påpekade han att det är fritt för alla att skicka in en ny ansökan. Det låter generöst och enkelt i teorin. Men verkligheten är en annan.

Varje ny ansökan innebär att börja om från början utanför landets gränser med en handläggningstid på 18 månader. Processen liknar ett spel där endast ena spelaren känner till reglerna. Varje bristande formulering, varje saknat dokument leder till ett nytt avslag och ytterligare fördröjning. Reglerna förblir dunkla tills man brutit mot dem, och straffet är alltid att börja om. Spelplanen ändras ständigt och varje felaktigt drag innebär inte förlorade poäng utan förlorade månader och år av livet.

Paret har sina rättigheter, men de väger lätt mot myndigheternas övertag i tid. För Migrationsverket spelar det ingen roll om en ansökan tar två veckor eller två år att behandla. Tid utgör ingen kostnad för dem. Men för de berörda är tiden det mest dyrbara som finns. De har inte råd att sätta den på spel igen och vänta på en tillåtelse som kanske aldrig kommer.

Drömmen om att inte längre behöva leva ur en resväska, om att kunna samla sina böcker i en gemensam bokhylla, om att skaffa barn innan det är för sent, om att ha ett hem att kalla sitt eget – allt detta kräver tid. Och tiden rinner iväg.

Shahram Khosravi, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet, menar i artikeln ”Stolen time” från 2018 att den som utvisas från ett land inte bara fördrivs spatialt utan också temporalt. Den utvisades morgondag tillhör plötsligt en annan plats, visionen av en framtid får ett abrupt slut. De år som lagts ner på att etablera ett liv, stifta bekantskaper, bli förälskad, bygga en familj och en karriär rycks undan. Tiden stjäls och den utvisade skickas tillbaka till ruta ett.

För detta par är ruta ett så långt de kunnat komma. Sedan de träffades för snart tre år sedan har de levt tillsammans där de kunnat – månader i sträck i Ukraina, Japan och Turkiet. Men inte i Sverige. Enligt EU-direktivet om rörelsefrihet inom unionen har de rätt att bosätta sig i vilket som helst av medlemsländerna, förutom just mannens födelseland.

Som EU-medborgare får han flytta vart han vill, och hans fru har rätt att följa med. Men den fria rörligheten förutsätter att man faktiskt rör sig, flyttar från det land där man är medborgare. Annars gäller de nationella migrationslagarna. Detta innebär att paret är mer välkomna i bokstavligen alla andra EU-länder än i Sverige.

För att inte förlora mer tid bestämmer de sig för att välja en plats i Europa där de redan har rätt att bo. Valet faller på Spanien, där de anar en glimt av värme och hopp. Men även här påminns de om rättigheternas ihålighet.

Det spanska konsulatet i Istanbul ska enligt EU-direktivet utfärda visum kostnadsfritt och skyndsamt. Men när konsulatet gör sig onåbart och ansökan omöjliggörs uppstår frågan om vad rättigheter egentligen är värda. Utanför konsulatets murar möter de människor med liknande erfarenheter. En georgisk man har mejlat 17 gånger utan svar. En sydamerikansk kvinna har försökt ringa konsulatets fyra telefonnummer varje dag i en vecka.

Mellan rättigheterna och verkligheten finns vad som på italienska kallas ”il muro di gomma” – gummimuren. Begreppet myntades efter Usticamassakern 1980, när ett passagerarflygplan exploderade under oklara omständigheter. Journalister som undersökte händelsen möttes inte av avslag utan av tystnad, motsägelser och utdragna dröjsmål. Till skillnad från en vanlig mur stoppar gummimuren dig inte – den låter dig studsa tillbaka utan att någonsin få fäste.

För dem som söker sig till Sverige eller Europa utgör gummimuren ett påtagligt hinder som ingen låtsas om. Det står dem fritt att ansöka och de har sina rättigheter. Men den som inte har ett överskott av tid sållas bort. Den som inte är enträgen i sina kontaktförsök får aldrig chansen att lämna in sin ansökan.

Simone Weil hävdar i ”Att slå rot” från 1949 att människans behov av rötter är både det mest grundläggande och det mest förbisedda behovet. Hon menar också att ett för stort fokus på rättigheter riskerar att dölja människans faktiska behov. Det räcker inte att konstatera att en rättighet existerar. Det är först genom motsvarande plikter hos människor och myndigheter som rättigheterna blir mer än tomma ord.

I parets försök att komma in på konsulatet för att lämna in sin ansökan stoppas de av tre vakter. Tre vakter som i turordning öppnar luckan i den förstärkta dörren, tre vakter som bjuder motstånd på varsitt sätt och hävdar att visumet de söker inte existerar, att de rättigheter de åberopar inte gäller. Först efter tre mödosamma diskussioner beviljas mannen ensam – hustrun måste vänta utanför – en audiens med visumhandläggaren. Därefter går det fort. En vecka senare får de sitt godkännande.

De sista dagarna på ön innan avfärden till Barcelona förlöper i stillhet. Vid en gryningspromenad mot färjan passerar mannen det hus där Trotskij tillbringade sin sista tid på ön. Nu återstår bara ruiner, omgivna av buskage, stängsel och taggtråd. I sin dagbok skrev Trotskij om havet som alltid fanns där, direkt utanför fönstret. ”Man glömmer aldrig, inte ens för en minut, att Prinkipo är en ö”, konstaterade han.

Efter sina år på ön följde kortare perioder i Frankrike och Norge innan Trotskij gick sitt slutliga öde till mötes i Mexiko, mördad av en katalansk stalinist. För det svenska paret innebär avfärden från Büyükada inte bara slutet på vistelsen där. På gott och ont tar de farväl av drömmen om ett liv i Sverige. Exilen från det land som borde vara deras hem fortsätter, nu i ett annat EU-land där de paradoxalt nog är mer välkomna än i mannens hemland.