Titta en pekbok! Pija Lindenbaum utmanar de allra minsta

Pija Lindenbaum, en av Sveriges mest etablerade barnboksskapare, gör nu debut som pekboksförfattare. ”Titta ett äpple!” är hennes första bok i genren och ges ut av Lilla Piratförlaget, riktad till barn från noll år. Debuten kommer efter 36 år med bilderböcker som roat och oroat flera generationer små läsare.

Bokens upplägg är enkelt men ovanligt för genren. En hund pekar på marken och säger ”Titta ett äpple!”. Men det är inte alls ett äpple. Barnet som läser ser omedelbart att det är en helt annan frukt. I stället för att tala om vad saker är, utmanar boken barnet att upptäcka att berättaren har fel. Läsaren aktiveras från första sidan och uppmuntras att invända – något som sällan erbjuds i böcker för de allra minsta. Greppet är så självklart att man undrar varför ingen kommit på det tidigare.

Det opålitliga berättandet är ett återkommande drag hos Lindenbaum. Hennes bilderböcker präglas av en verklighet som ständigt sviktar, och historien finns ofta i det outsagda. I ”Vitvivan och Gullsippan” från 2021 skildras två särbehandlade barngrupper i en skola där ingen någonsin blir hämtad, allt berättat med en munter röst som gör obehaget svårare att skaka av sig. I ”Vi måste till jobbet” från 2019 får leken fullt ut styra bildberättandet. I böckerna om Gittan, som blivit några av hennes mest älskade verk, möter en hund en värld som varken hon eller läsaren riktigt kan lita på. Hos Lindenbaum är fåordigheten aldrig tom – den rymmer lika mycket som de utförligaste skildringarna.

Pekboksmarknaden i Sverige är på många sätt mättad. Nästan varje förlag ger ut kartongböcker för de yngsta barnen, ofta med ett tydligt pedagogiskt syfte. Många av dem följer samma mönster: tydliga bilder, korta texter och en strävan att lära barn namn på föremål, djur och färger. Den konstnärliga särarten får ofta stå tillbaka till förmån för begriplighet och hållbarhet. Att en av Sveriges mest personliga bilderboksskapare nu tar sig an formatet är därför ovanligt – och resultatet visar att genren rymmer mer än den vanligtvis tar i anspråk.

Lilla Piratförlaget, som står bakom utgivningen, har under senare år etablerat sig som en utgivare av barnlitteratur med konstnärlig profil. I en tid när barns mediekonsumtion i allt högre grad sker på skärmar fortsätter förlaget att satsa på den fysiska bilderboken. Utgivningen av ”Titta ett äpple!” är ett tydligt exempel på den inriktningen.

Bokens avslutning är en central del av berättelsen. På sista uppslaget samlas de föremål som hundarna pratat om genom hela boken – kudden, bilen, bollen och äpplet. För den vuxna högläsaren innebär det att berättelsen knyts ihop. För barnet blir föremålen verkliga: det som sagts finns faktiskt. Lindenbaum får på så sätt in fler ord än texten egentligen innehåller, och bokens form expanderar med hjälp av läsarens egen nyfikenhet.

Inom barnlitteraturen har utvecklingen under senare år gått mot ett allt större förtroende för barnets egen förmåga. Allt fler bilderboksskapare använder ironi, undertoner och berättartekniska grepp som tidigare ansågs passa äldre läsare bäst. ”Titta ett äpple!” för in den utvecklingen även i pekboksgenren, där den annars är sällsynt. Boken förutsätter ett barn som tittar, jämför och drar slutsatser – och som vågar lita på sin egen blick.

För de allra minsta barnen, som oftast möter böcker som talar om för dem hur världen ser ut, erbjuder Lindenbaums pekbok något annat: en stund där barnet vet bättre än bokens berättare. Det är både pedagogiskt och lekfullt, och det gör läsningen till något mer än bara igenkänning. Med ”Titta ett äpple!” visar Lindenbaum att en pekbok kan vara en riktig berättelse, med en berättare som har fel, en läsare som har rätt och en avslutning som bekräftar båda delar.