Tonåringarna i ”Nästan forever” är födda framför mobilkameran

Duon Hannah Reinikainen och Lia Hietala är tillbaka med en ny dokumentär. Den här gången har de följt ett gäng ungdomar genom hela tonårstiden. Resultatet har blivit ”Nästan forever”, en skildring som enligt kritikern Fredrik Sahlin fångar den märkliga konsten att bli vuxen i en värld som allt mer tycks vägra släppa taget om barndomen.

Projektet växte fram ur ett enkelt men tidskrävande upplägg: att vara på plats under flera år, i vardag och fest, i medgång och motgång. Dokumentären följer ungdomarnas resa från att vara barn till att stå på tröskeln till vuxenlivet. Det är en resa som sällan skildras med sådan närhet i svensk film, där tonårsskildringar ofta begränsas till enstaka skolår eller ett avgränsat sommarlov.

Reinikainen och Hietala har tidigare rönt uppmärksamhet för sitt arbete med dokumentärfilm. Deras nya projekt har väckt intresse redan innan premiären, inte minst för att de valt att arbeta med ett långsiktigt berättande där relationen mellan filmskapare och deltagare hinner mogna fram. Det är en arbetsmetod som påminner om den brittiska dokumentärfilmsskolan där forskare och filmare ofta följer samma personer under decennier, men det är ovanligare i ett svenskt sammanhang där produktionstiderna oftast är kortare.

Titeln ”Nästan forever” säger mycket om dokumentärens tematik. Ungdomarna befinner sig i ett slags limbo, nära vuxenlivet men ännu inte där. De har vuxit upp med sociala medier, osäkra anställningar och en bostadsmarknad som skjuter frågan om självständighet allt längre fram i tiden. När tidigare generationer klev in i vuxenlivet genom arbete, familjebildning och eget boende, ser verkligheten annorlunda ut i dag. Den ekonomiska självständigheten kommer senare, och många unga lever kvar i en förlängd ungdomstid.

Dokumentären ställer därmed frågor som sträcker sig bortom den enskilda individens historia. Hur formas en generation som växer upp med ett överflöd av valmöjligheter men färre tydliga vägar framåt? Vad innebär det att vara vuxen i ett samhälle som samtidigt hyllar ungdomlighet och spontanitet? Sahlin beskriver det som att filmen skildrar en infantilisering av kulturen – där allt fler aspekter av vuxenlivet skjuts på framtiden, och där unga människor förväntas förbli flexibla, anpassningsbara och öppna för nya möjligheter långt upp i trettioårsåldern.

Det finns också en internationell kontext att lyfta fram. Liknande teman har behandlats i flera uppmärksammade produktioner de senaste åren. Den franska serien ”Vår tid är nu” och den brittiska ”The Last Dance” har båda, om än på olika sätt, skildrat generationer som fastnat i en mellanfas. Även i svensk debatt har frågan diskuterats flitigt, där ekonomer och sociologer pekat på att unga vuxna i dag har det svårare att etablera sig på bostadsmarknaden än vad deras föräldrar hade. I Stockholm och andra storstäder har genomsnittsåldern för den som flyttar hemifrån stigit markant under de senaste två decennierna, och det är just den verkligheten som Reinikainen och Hietala fångat på film.

Filmen utmärker sig också i sitt berättande. I stället för att låta en berättarröst styra publikens förståelse, låter man materialet tala för sig självt. Kameran är nära men inte påträngande, och relationen mellan filmarna och ungdomarna märks genom ett tydligt förtroende. Resultatet blir en dokumentär som inte fördömer eller idealiserar, utan som skildrar med värme och nyfikenhet.

Det är tydligt att ”Nästan forever” kommer att bli en viktig pusselbit i det svenska dokumentärfilmandet – en påminnelse om att det finns berättelser som kräver tid, tålamod och en vilja att lyssna. Samtidigt är det en film som går rakt in i samtidsdebatten om vad vuxenblivande egentligen innebär. För även om världen runtomkring förändras, kvarstår frågan: när blir man vuxen, och vad krävs för att komma dit?