Tone Schunnessons nya roman ”Ultravåld” bjuder på 442 sidor av vansinnigt underhållande familjedrama i sydvästra Skåne. I sin recension jämför kritikern verket med Lars Noréns klassiska ”Natten är dagens mor”, och menar att endast Norén tidigare lyckats med en liknande gestaltning av ett fruktansvärt roligt, sataniskt och hjärtskärande familjehelvete.

Handlingen utspelar sig på det förfallna rokokoslottet Solgårda, beläget i den leriga, gudsförgätna och blåsiga skånska landsbygden. Hit har friherren Carl-Fredrik förvisats tillsammans med sin familj. Släkten, som driver ett stort och betydande jordbruk i norra Skåne, ville helt enkelt inte ha den koleriske yngsta sonen och hans neurotiska brud i närheten av verksamheten.

Naturligt nog hatar invånarna i den lilla byn familjen på slottet. Carl-Fredrik själv är sällan hemma, men dyker ibland upp i någon ny bil för att slå sönder inredningen eller misshandla sin fru. Hustrun Monica är nyandlig och älskar sin vackre homosexuelle son, samtidigt som hon beklagar att dottern Eddie, döpt efter modellen Edie Sedgwick, inte tänker mer på vikten. Sonen Jarl föraktar innerligt både sin mor och sin far, egentligen alla ”jävla inavlade grisknullande lantisarna”. Dottern Eddie försöker navigera tonåren med hjälp av artiklar i Cosmopolitan om hur man ska vara som flickvän.

Schunnesson visar ett säkert öra för tidsenliga referenser och romanen är fullproppad med 90-talstrivia. När Jarl får Oliver Stones ”Natural born killers” på VHS i 17-årspresent förstår han att han ska bli regissör. Vid åsynen av Woody Harrelsons ansikte på omslaget får han en uppenbarelse om coolhetens transformativa kraft, en kraft lika stor som skönheten själv, och i kombination med denna något som kan göra en människa oövervinnerlig.

Romanen inleds med ett citat från Dostojevskij: ”Det är visserligen sant att av de spelande vinner endast en bland hundra; men vad spelar det för roll, bara jag är denne ende.” Denna ljuvliga känsla av oövervinnlighet, att vara den ende vinnaren bland nittionio förlorare, är något Schunnesson är mycket skicklig på att gestalta. Det är en inställning som kastar allt förnuft över bord med den lilla bisatsen ”vad spelar det för roll”.

Detta tema såg läsarna redan i författarens tidigare verk ”Tripprapporter” och ”Dagarna, dagarna, dagarna”, men det prismatiska med ”Ultravåld” är att här skildras inte en enskild protagonists lyckligt destruktiva beroendespiral. Här finns fyra stycken. Medlemmarna i familjen Griepenbrand är ungefär lika harmoniska som syskonen Roy i tv-serien ”Succession”.

Kopplingarna till film, teater och tv-serier är inte långsökta. Det är tydligt att Schunnesson också är dramatiker, vilket märks i hur hon strukturerar berättelsen. Hon följer det klassiska dramaturgiska rådet: Sök konflikten. Frontalkrockar pågår konstant i denna kvartett, som gång på gång krossas och återuppstår ur olika vinklar och nya perspektiv.

Men trots allt våld och all dysfunktion skildrar författaren sina fuck-ups med en omsorgsfull närhet som gör det omöjligt att inte dras med i karusellen. Recensenten beskriver det som våldsamt, blodigt och vansinnigt underhållande, men också mitt i detta sinnessjuka ultravåld som något mycket ömsint och djupt mänskligt. Liksom sina skånska kollegor Maria Maunsbach och Lina Wolff är Schunnesson befriande bra på att skriva om sex.

Anthony Burgess, som myntade begreppet ”ultravåld” i romanen ”A clockwork orange”, skrev 1972 en artikel i Rolling Stone efter Stanley Kubricks filmatisering. I texten reflekterade han ironiskt över konstens påstådda farlighet och gav absurda exempel på hur människor påverkats av olika konstverk, från Disney till Hamlet. Hans poäng var att om man följer logiken att konst är farlig borde all konst förbjudas.

Den som verkligen vill ha ultravåld behöver bara slå på nyheterna och låta sig malas ner till apati, påpekar recensenten. Men vad Schunnesson erbjuder är något helt annat. Det är konstens katharsis, fiktivt utagerande av ren libido, skratt och skönhet. Och framför allt en smutsig coolhet som litteraturen alltför sällan lyckas fånga.

Med ”Ultravåld”, utgiven på Norstedts, levererar Tone Schunnesson således en roman som både underhåller och utmanar. Genom sin skickliga gestaltning av en dysfunktionell familj i det skånska landskapet skapar hon ett verk som lyckas balansera våld och ömhet, humor och tragik, på ett sätt som påminner om de allra bästa svenska familjedramerna.