Torsten Anderssons gåtfulla konst har ett sällsamt sug

I år är det 100 år sedan Torsten Andersson föddes. Det är också 40 år sedan Moderna museet i Stockholm visade den stora retrospektiv som blev hans hyllade återkomst på konstscenen. Jubileet uppmärksammas nu med utställningen ”Språkets tyngd” på Marabouparken konsthall i Sundbyberg, som pågår till och med den 4 oktober.

Torsten Andersson föddes den 6 juni 1926 i Hörbytrakten i Skåne. Uppväxten i en gammal bondekultur, med en far som var hästhandlare, kom att prägla honom. Som 17-åring antogs han till Skånska målarskolan i Malmö och fortsatte därefter på Otte Skölds målarskola och Konstakademien i Stockholm.

Vid Konstakademien utsågs han rekordung till professor 1960. Han var tidigt geniförklarad och beskrevs som en av sin generations främsta målare. Ändå vägrade han att underordna sig vare sig modernismens utvecklingslinjer eller konstvärldens förväntningar. Efter flera års intensivt sökande efter ett eget bildspråk hamnade han i en personlig och konstnärlig kris. 1966 lämnade han professuren och Stockholm efter en skilsmässa, och isolerade sig i barndomshemmet i Benarp.

Benarp, en liten ort i Hörby kommun, blev hans konstnärliga bas. Han beskrev själv miljön som en anarkistisk småbrukarmiljö där ingen gick i någons ledband. Där byggde han ett kubiskt betonghus som ateljé och ritade senare konsthallen ”Solförrådet”, en hexagonal byggnad med lanternin och höga, smala fönster mot naturen. Hallen invigdes året efter hans död 2009. Två år före döden hade han dessutom bildat en stiftelse som förvaltar utvald konst och som årligen arrangerar en endagsutställning i Benarp på hans födelsedag den 6 juni.

Marabouparken har lånat in verk från stiftelsen och visar nu ett fyrtiotal arbeten. I stora salen möts publiken av Anderssons hemlighetsfulla och slutna bildvärld – abstrakt, men samtidigt påfallande konkret. Två av hans tidiga huvudverk, ”Bäcken” från 1967 och ”Molnen mellan oss” från 1966, har hängts på en fristående vägg. I det senare verket återkommer en pelare med kapitäl som liknar en dorisk kolonn och bildar bokstaven T, som i Torsten.

Utställningens hängning är gjord i tematiska grupperingar. En serie målningar från 2006 kretsar kring uppbrottet från Stockholm 1966. Serien inleds med ett gravstensmotiv med inskriften ”Torsten konstnär 1926–1966”, följt av ”Blodfontän”, ”Stupstock” och ”Blodkar”. Tolkningen ligger nära till hands: verken är en uppgörelse med hans tidigare konstnärsjag och med det etablissemang han lämnat. Trots de blodiga och dödliga associationerna domineras verken av ett djupt blå – melankolins färg.

Andersson var känd för att vara kompromisslös. Han brände upp verk som inte höll måttet. Det märks i de nedsvärtade och kantstötta blyertsteckningar som ingår i utställningen. Han arbetade med ett slags språklig tyngd, där formerna måste bära både personlig och historisk laddning. Själv förklarade han att han inte sysslade med bildernas fasad utan med deras personlighet. Modernismen såg han som en återvändsgränd och talade om en tredje väg, där postmodernismens friare spelrum gav honom en ny närvaro i sin egen samtid.

Färgen har en central roll i hans måleri. Flera verk kan på håll te sig platta, med tunna färglager och grunderade partier, men på nära håll öppnar sig bildrummet genom flera lager i blodröda, mossgröna, smaragdfärgade och ultramarina kulörer. Han hämtade enskilda formlån från Giotto, Munch och Rothko, men också från bondetraditionens föremål och byggnader. Den blandningen gör att verken rör sig mellan det abstrakta och det arkitektoniska, mellan det personliga och det allmängiltiga.

Även de skulpturala verken är framträdande. Tygskulpturer är placerade på knallorange podier, medan masonitskulpturer, ibland bemålade av andra, kan likna uppfällda kartonger eller organiska former. Andersson talade om att ”biologisera sitt språk”, och flera av hans motiv tycks böja sig eller skjuta skott som träd i vinden. Därmed luckras gränsen upp mellan konstruktion och natur.

Under senare år har intresset för Andersson vuxit, inte minst genom det internationella galleriet Galerie Nordenhakes utställningar med hans konst. Hans position som en konstnärernas konstnär är sedan länge etablerad, och utställningen i Sundbyberg visar varför: verken är svårfångade men starkt närvarande. Jubileumsåret fortsätter med Konstakademiens visning av ”Identitetsfrisen” från den 28 november till den 16 januari. Malmö konsthall tar vid nästa sommar.