Ulf Danielsson: Barnen fick bevittna sin lärare sprängas i luften

Den tragiska Challenger-olyckan – 40 år sedan rymddrömmen krossades

För exakt fyrtio år sedan inträffade en av rymdfartens mörkaste stunder. Kvällen den 28 januari 1986 sjönk jag ned på stolen i mitt studentkorridorskök. På tv-skärmen kunde jag se hur rymdfärjan Challenger flammade upp och slets i stycken bara 78 sekunder efter start. Ingen visste då att detta skulle bli början på en märklig vårvinter – exakt en månad senare skulle statsminister Olof Palme mördas och i slutet av april skulle radioaktivitet från Tjernobyl upptäckas vid Forsmarks kärnkraftverk.

Ombord på Challenger fanns läraren Christa McAuliffe. Hon hade valts ut bland tusentals sökande för att bli den första civila personen i rymden. Hennes uppdrag var att utföra experiment i tyngdlöshet för att inspirera skolbarn runt om i världen. Det framgångsrika månlandningsprogrammet låg då mer än ett decennium bakåt i tiden och allmänhetens rymdintresse hade svalnat. McAuliffe skulle återigen väcka fascination för rymden hos en ny generation. I stället fick miljontals barn bevittna en dödlig katastrof i direktsändning.

Orsaken till olyckan var egentligen banal. En tätningsring hade frusit i den ovanligt kyliga morgonen i Florida och kunde därför inte hålla tätt. Bränsle läckte ut från huvudtanken och antändes. På mindre än en sekund exploderade hela farkosten.

I efterhand kan Challenger-olyckan betraktas som slutpunkten för de tidiga drömmarna om människans erövring av rymden. Rymdfärjan skulle göra rymdresor billigare och säkrare, men verkligheten visade att tekniken var svårare att behärska än man trott. Efter att rymdfärjan Columbia bröts sönder under återinträdet i atmosfären 2003, skickades den sista rymdfärjan upp 2011 och det amerikanska rymdprogrammet befann sig i kris.

Under de fyrtio år som gått sedan Challenger-olyckan har ingen människa tagit sig särskilt mycket längre ut än till den internationella rymdstationen ISS, som befinner sig på blygsamma 400 kilometer över jordens yta. Efter att rymdfärjeprogrammet avvecklades har bemannade rymdfärder blivit beroende av privata företag som SpaceX eller det ryska rymdprogrammet – en situation som väckt blandade känslor i många läger.

Samtidigt har den obemannade utforskningen gjort enorma framsteg. Vetenskapen har tagit gigantiska kliv framåt med hjälp av obemannade farkoster och observatorier. Vi kan nu se tillbaka nästan till universums begynnelse och lyssna till gravitationsvågor från kolliderande svarta hål. Rymdsonder har besökt samtliga planeter i vårt solsystem och även dess yttersta områden. Prover har samlats in från asteroider och kometer, och robotar har utforskat Mars yta i jakten på tecken på liv. Vi har upptäckt att det finns otaliga exoplaneter kring andra stjärnor i Vintergatan och bortom, och teleskop undersöker nu dessa världar efter tecken på atmosfärer som skulle kunna hysa liv.

Från ett rent vetenskapligt perspektiv finns det egentligen få skäl för bemannade rymdfärder. Människan är både skör och resurskrävande jämfört med robotar. En människa behöver en konstgjord bubbla av jordens atmosfär med rätt temperatur och tryck, näringsrik mat och psykologiskt stöd. Rymden utanför jorden är extremt ogästvänlig för människokroppen. Med dagens allt mer sofistikerade robotar och artificiell intelligens kan de flesta vetenskapliga uppdrag utföras utan mänsklig närvaro – och dessutom till en bråkdel av kostnaden.

Men kanske finns det något ovärderligt som gick förlorat den där januaridagen för fyrtio år sedan? Vad hade hänt om tätningsringen hållit tätt och Christa McAuliffe fått fullfölja sin resa? Hur hade alla de förväntansfulla barn som följde sändningen påverkats om de istället fått se hennes experiment och fascinerande utsikt över jorden? Kanske hade världen varit en annan plats idag?

När detta skrivs förbereder NASA Artemis-programmet, som äntligen ska ta människor tillbaka till månen för första gången på ett halvt sekel. Artemis 2 kommer att ta astronauter runt månen utan landning, medan senare uppdrag planerar för att återigen sätta fot på månens yta. Samtidigt fortsätter SpaceX och Elon Musk att tala om kolonisation av Mars som en möjlig utväg om livet på jorden blir för svårt.

Frågan kvarstår: varför ska vi ut i rymden? Trots alla våra försök att skada miljön på jorden, är vår hemplanet fortfarande oändligt mycket mer gästvänlig än Mars eller någon annan planet inom räckhåll. Vad har vi egentligen att vinna på bemannad rymdfart?

Svaret är inte självklart. Men en dag kommer människan sannolikt att sätta fot på Mars, och förhoppningsvis sker det inom vår livstid. Kanske upptäcker vi då att ansträngningen var mödan värd. Till dess får vi nöja oss med insikten att vi redan befinner oss i rymden – på en hisnande färd genom universum på första parkett. Nästa gång himlen är stjärnklar, sök upp en plats utan ljusföroreningar och låt ögonen vänja sig vid mörkret. Du är, när allt kommer omkring, redan en rymdvarelse.