Unik dataanalys: Mello har blivit tjatigare – och pratigare

I en analys av Melodifestivalens utveckling framträder ett tydligt mönster – Sveriges älskade musikfest har genomgått betydande förändringar över tid. DN:s omfattande granskning av alla tävlingsbidrag visar att låttexterna blivit allt mer repetitiva under årens lopp.

På 1960-talet var ungefär hälften av orden i en typisk Melodifestivallåt unika. I dag har den siffran sjunkit till cirka 30 procent, vilket innebär att samma ord upprepas betydligt oftare i moderna bidrag. Denna trend illustrerar en grundläggande förändring i hur låtskrivare komponerar musik för tävlingen.

Ett extremt exempel på denna utveckling är The Lovers of Valdaros bidrag ”Somebody wants” från 2019, som utan tvekan är den mest repetitiva låten i tävlingens historia. Texten är närmast hypnotisk i sin upprepning, där ordet ”love” förekommer hela 69 gånger – en tydlig indikation på hur modern låtskrivning förlitar sig på upprepning för att skapa minnesvärda melodier.

Samtidigt har låtarna blivit mer ordrika. Rekordet sattes 2014 när Panetoz ”Efter solsken” packade in imponerande 572 ord på tre minuter – mer än tre ord per sekund. Detta visar på en intensifiering av låtskrivning där låtskrivare försöker maximera intrycket under den begränsade speltiden.

Den musikaliska utvecklingen är lika påtaglig. Med hjälp av AI-analys har DN kartlagt hur balladerna, som tidigare dominerade tävlingen, gradvis har fått ge plats åt mer uptempo partylåtar. Denna trend nådde sin höjdpunkt 2007 då 56 procent av bidragen klassificerades som partylåtar, med Andreas Lundstedts ”Move” och After Darks uppträdande som tydliga exempel på denna riktning.

Ett fascinerande avbrott i denna utveckling skedde mellan 1992 och 1998, då partylåtarna nästan helt försvann från tävlingen. Detta statistiska mysterium saknar tydlig förklaring – var det kanske bankkrisen eller oron i Europa som påverkade tonen i Sveriges musikfest?

När det gäller tematik har kärlekslåtarna, traditionellt ett kärnområde i tävlingen, tappat mark. Sedan Charlotte Perrelli (då Nilsson) sjöng ”Tusen och en natt” kring millennieskiftet har andelen kärlekslåtar halverats. Istället har en ny genre etablerat sig – låtar som fokuserar på styrka, identitet och självrespekt. Denna tematiska förskjutning speglar en bredare trend inom Eurovision där personlig empowerment blivit ett allt vanligare tema.

Även den ikoniska tonartshöjningen – ett av tävlingens mest karakteristiska grepp – har minskat i popularitet. Medan nästan alla låtar runt 1990 innehöll detta dramatiska element, gällde det bara ungefär var tredje låt under förra årets tävling. Detta klassiska musikaliska knep verkar gradvis försvinna från den moderna Melodifestivalens verktygslåda.

DN:s analys bygger på måttet TTR (Type-Token Ratio), som visar hur stor andel av orden i en låt som är unika. Ett värde på 0,5 betyder att hälften av alla ord är unika, medan resten är upprepningar. Att värdet sjunkit från 0,5 på 1960-talet till 0,3 idag bekräftar att moderna bidrag upprepar sig mer, med fler refränger och tydligare hooks.

Denna utveckling kvarstår statistiskt även när hänsyn tas till att låtarna generellt innehåller fler ord idag än tidigare. Det är alltså inte bara en effekt av längre texter utan representerar en fundamental förändring i låtskrivning.

Sammantaget ger denna detaljerade analys en fascinerande inblick i hur Sveriges populäraste musikevenemang har utvecklats. Från ordrika men varierade texter till mer repetitiva men effektiva melodier, från ballader till partylåtar och från kärlekssånger till självstärkande anthems – Melodifestivalen fortsätter att förändras precis som musiken och kulturen den representerar.