Vacker och het orgie i sex, våld och socker

En av de mest omskrivna filmerna på årets Cannesfestival tar sin utgångspunkt i en klassisk skräckfilmsfranchise. Handlingen kretsar kring en ung, queer regissör som kallas in för att återuppliva en sliten slasherserie. Mötet med den ursprungliga ”final girl” – kvinnan som överlevde seriens tidigare massakrer – utvecklas dock till något långt mer komplext än ett rutinmässigt studiouppdrag. Kritikern Wanda Bendjelloul, som sett filmen på festivalen, beskriver resultatet som en vildsint blandning av erotik, mystik och dippsåser.

Begreppet final girl har en särskild plats i skräckfilmens historia. Det myntades av filmvetaren Carol J. Clover och syftar på den sista överlevande kvinnan i en slasherfilm. Hon är den som efter att många andra karaktärer dött konfronterar mördaren och tar sig därifrån. Gestalten etablerades under 1970- och 80-talets stora skräckvåg och har sedan dess varit en central del av genren. Att just den figuren sätts i fokus nu är ingen tillfällighet.

Under de senaste åren har Hollywood i stor utsträckning återvänt till etablerade filmvarumärken. Fenomenet kallas ofta för legacy-sequel eller requel, och exempel som ”Halloween”, ”Scream” och ”Candyman” har alla fått nya versioner som både hyllar originalen och försöker nå en ny publik. Motivet är nästan alltid detsamma: nostalgi kombineras med ett behov av att skapa nya intäkter i en osäker biografmarknad. Skräckgenren har länge varit ett av de säkraste korten för studiorna, med höga intäkter i förhållande till relativt låga produktionskostnader.

Den aktuella filmen från Cannes skiljer sig dock från många andra uppföljare. Den är inte bara en hyllning till en slasherserie, utan en berättelse om själva mötet mellan två olika filmtraditioner. Den unga queera regissören kan läsas som en symbol för en ny generation filmskapare med en annan syn på identitet, sexualitet och berättande. Den gamla final girl representerar i sin tur den äldre genretraditionen och dess förväntningar på hur en skräckfilm ska se ut.

Det är i det mötet som filmen enligt recensenterna hittar sin spänning. Det som börjar som ett beställningsuppdrag övergår i något personligt och oförutsägbart. Erotiken blir inte bara ett stilgrepp, utan ett sätt att utmana de blickar som skräckgenren traditionellt har riktat mot sina kvinnliga karaktärer. Mystiken öppnar för en annan tid och ett annat rum än den linjära uppbyggnad som slasherfilmen annars brukar följa.

Dippsåserna har väckt särskild uppmärksamhet i beskrivningarna av filmen. De fungerar som en absurt vardaglig detalj i en berättelse som annars kretsar kring död, begär och övernaturliga händelser. Enligt Wanda Bendjelloul blir just den kombinationen ett sätt att medvetet kasta om tonlägen. En stund är stämningen mörk och laddad, nästa stund banal och humoristisk. Den typen av kast är typisk för en film som vill utmana förväntningarna på genren.

Cannesfestivalen har länge betraktats som den internationella filmscenens viktigaste mötesplats för nya berättelser. Under senare år har genreinslag fått en allt större plats på festivalens program. Visningen av den här filmen visar hur skräck och konstfilm inte längre kan hållas isär. Genrepubliken, kritikerna och filmbranschen följer utvecklingen med stort intresse, och en stark visning i Cannes kan snabbt få ekonomiska effekter för en films distribution och kommersiella liv.

För filmindustrin är projektet också ett tecken på hur franchiseutvecklingen har förändrats. Studios söker i dag gärna samarbeten med oberoende filmskapare i hopp om att de ska tillföra nya perspektiv. Det handlar inte längre bara om att återanvända gamla koncept, utan om att ge publiken en upplevelse som känns relevant här och nu. Den typen av strategi märks även inom andra delar av nöjesindustrin, där gamla serier och världar bryts ner och byggs upp på nytt.

Att filmen har blivit en av de stora snackisarna i Cannes säger därför mer än att den är en originell enskild produktion. Den pekar mot en bredare rörelse i samtidsfilm, där gränserna mellan skräck, konstfilm och populärkultur blir allt mer porösa. I den rörelsen har den unga queera blicken tagit en framträdande plats.

När filmen så småningom når biograferna lär intresset vara stort, inte minst efter det mottagande den fått i Cannes. Den har redan inlett ett samtal om vad en skräckfilm kan vara – och vem som egentligen får berätta en gammal historia på nytt.