Donald Trumps återkommande insomnande under offentliga framträdanden har blivit en alltmer märkbar företeelse under hans nuvarande mandatperiod. De som följer händelseutvecklingen noggrant har nu räknat till 26 misstänkta fall där USA:s president verkar ha slumrat till under officiella tillställningar. Fenomenet väcker frågor om presidentens tillstånd samtidigt som det illustrerar något djupare om maktens natur i det moderna Amerika.

Scenen upprepar sig med slående regelbundenhet. Presidenten sitter med slutna ögon medan tjänstemän talar, kameror rullar och dokument undertecknas omkring honom. När han vaknar sker det ofta med ett ryckigt, förvirrat uppvaknande där blicken söker sig omkring i rummet som om han inte riktigt förstår var han befinner sig. Trots att detta sker inför öppen ridå väljer omgivningen systematiskt att inte reagera.

Den mest anmärkningsvärda aspekten är kanske inte att det händer, utan hur hela den amerikanska statsapparaten verkar ha kommit överens om att blunda för fenomenet. Ingen av de närvarande officiella personerna låtsas om att något är fel. Möten fortsätter enligt plan, anföranden hålls som om ingenting hänt, och administrationen rullar vidare som vanligt. Det är en kollektiv förnekelse som säger något om det politiska klimatet i USA.

Ironin är svår att missa för dem som följt Trumps politiska karriär. Under sin första presidentkampanj byggde han en betydande del av sin retoriska arsenal på att attackera sin dåvarande motståndare Joe Biden med smeknamnet ”Sleepy Joe”. Trump framställde sig själv som en energisk, aldrig vilande naturkraft som skulle skaka om det trötta etablissemanget. Hans hela politiska varumärke har vilat på bilden av en man som aldrig stannar upp, aldrig vilar, alltid är på offensiven.

Nu sitter han själv och slumrar under hälsominister Robert Kennedy Jr:s högljudda anföranden, trots att denne står endast en halvmeter från presidentens öra. Det är en utveckling som skulle ha gett enorm ammunition till hans politiska motståndare under andra omständigheter, men som nu möts med en märklig tystnad både från media och opposition.

Fenomenet reser frågor om presidentens hälsa och arbetsförmåga som stora delar av den amerikanska offentligheten verkar ovilliga att konfrontera. I ett politiskt landskap där varje liten felsteg från meningsmotståndare brukar analyseras i minsta detalj, möts denna uppenbara svaghet med överseende. Det tyder på att Trumps maktposition är så stark att normala politiska spelregler inte längre gäller.

Från ett maktperspektiv blir situationen nästan absurd. Här är en man som bokstavligen kan somna mitt under utövandet av världens kanske mest krävande politiska ämbete, och hela maskineriet omkring honom anpassar sig för att täcka över det. Tjänstemän fortsätter presentera sina ärenden för en sovande president, beslut fattas trots att statschefen uppenbarligen inte är närvarande mentalt, och systemet fortsätter fungera som om ingenting var fel.

Det säger något om hur presidentämbetet fungerar i praktiken kontra teorin. Bilden av en allsmäktig ledare som fattar alla viktiga beslut och styr nationens öde står i skarp kontrast mot verkligheten där en hel apparat av rådgivare, tjänstemän och politiska aktörer håller hjulen i rullning oavsett presidentens faktiska engagemang eller vakenhetsgrad vid varje given tidpunkt.

Situationen väcker också frågor om transparens och ärlighet i den politiska kommunikationen. Om ett så uppenbart faktum som presidentens återkommande insomnande kan ignoreras kollektivt, vad säger det om möjligheten att ha en ärlig offentlig diskussion om maktutövning och beslutsfattande i USA? Den tysta överenskommelsen att inte se det som händer framför allas ögon blir i sig en form av maktdemonstration – systemet bestämmer vad som är verkligt och vad som ska förbises.

För omvärlden som betraktar USA blir detta en förvirrande situation att förhålla sig till. Hur ska man bedöma stabilitet och förutsägbarhet i relationer med en administration där statschefen kan slumra sig igenom viktiga möten?