Vems fel var det att Dramatens uppsättning ”kukade ur fullständigt”?

Dramatens senaste uppsättning ”Att gå på teater” har väckt förbryllande reaktioner hos publiken, där recensenten Claes de Faire uttrycker osäkerhet kring huruvida föreställningen ska betraktas som en konstnärlig provokation eller helt enkelt ett misslyckande.

Pjäsen, som beskrivs som en ”instängd kvartersskildring”, har enligt Jacob Lundström vissa förtjänster i sitt besatta uttryck, men lämnar samtidigt många frågetecken kring regissörens intentioner och verkets konstnärliga syfte.

Dramaten, som är Sveriges nationalscen och en av landets mest prestigefyllda kulturinstitutioner, har under senare år ofta balanserat mellan traditionell teater och mer experimentella uttryck. Denna produktion tycks hamna i gränslandet, vilket skapar en diskussion kring vad som egentligen är syftet med verket.

Föreställningens kvartersskildring ger inblick i en miljö präglad av instängdhet och brist på utvägar. Det är en tematik som återkommer i samtidsdramatiken, där urbanitetens avigsidor och sociala isolering ofta står i fokus. I dagens samhällsklimat med ökande polarisering och segregation blir sådana skildringar särskilt relevanta.

Teaterkritiker har under de senaste åren noterat en trend där gränsen mellan provokation och konstnärligt misslyckande ibland blir svår att urskilja. Vissa produktioner tycks medvetet leka med publikens förväntningar, medan andra helt enkelt misslyckas med att förmedla sin vision.

”Det finns en besatthet i verket som faktiskt är intressant”, menar Lundström i sin analys av föreställningen. Denna besatthet kan vara ett konstnärligt grepp för att förmedla karaktärernas instängdhet och desperation, men den riskerar samtidigt att alienera publiken om den drivs för långt.

Dramaten har under sin nuvarande ledning försökt förnya och vitalisera repertoaren, något som både hyllats och kritiserats. Satsningar på nya röster och perspektiv har gett scenen ny energi, men har också lett till diskussioner kring vad som egentligen är nationalscenens uppdrag.

I en tid där kultursektorns finansiering ständigt debatteras blir mottagandet av produktioner som ”Att gå på teater” särskilt intressant. Frågor väcks kring vad som är kvalitet, vem som avgör det, och vilken typ av kultur som förtjänar offentligt stöd.

Trots de blandade reaktionerna är det värt att notera att även kontroversiella uppsättningar kan bidra till viktiga kulturella samtal. Teatern har historiskt sett ofta fungerat som en arena för samhällsdebatt, där svåra och komplexa frågor kan behandlas på ett sätt som andra medier har svårt att göra.

För publiken blir mötet med ”Att gå på teater” en utmaning. Den som förväntar sig en traditionell teaterupplevelse kan bli besviken, medan den som är öppen för experimentella uttryck kanske hittar något värdefullt i föreställningens besatta energi.

Claes de Faires förbryllan inför föreställningen kan ses som symptomatisk för en bredare osäkerhet kring samtidsteaterns riktning. När etablerade konstnärliga konventioner utmanas blir det svårare att bedöma vad som är avsiktligt och vad som är oavsiktligt i en produktion.

För Dramaten är mottagandet av denna produktion ytterligare en påminnelse om de höga förväntningar som ställs på nationalscenen. Varje uppsättning granskas inte bara utifrån sina konstnärliga kvaliteter utan också utifrån hur väl den uppfyller institutionens övergripande uppdrag.

Oavsett hur man väljer att se på ”Att gå på teater” – som provokation eller fiasko – så har föreställningen lyckats med något grundläggande: att väcka reaktioner och skapa diskussion. I en tid då mycket kultur konsumeras passivt och snabbt glöms bort, är kanske förmågan att stanna kvar i betraktarens medvetande ett värde i sig.

Det återstår att se hur denna produktion kommer att påverka Dramatens fortsatta repertoarval och konstnärliga inriktning. Kanske är det just i spänningsfältet mellan tradition och experiment som den mest intressanta teatern uppstår – även om det ibland resulterar i föreställningar som varken publik eller kritiker riktigt vet hur de ska förhålla sig till.