Klara Kristalova tar konsten till Venedig

Längs en sjö, förbi en fårhage och på en liten höjd reser sig en ateljébyggnad med enorma glasfönster. Här möter Klara Kristalova besökare vid dörren, där två keramikskulpturer – en grå hund och en uggleliknande fågel – står på vakt. Det är som om hennes konstverk vägrar hålla sig inomhus och istället sprider sig ut i trädgården runt den ljusa byggnaden.

Vi befinner oss utanför Rimbo i Uppland där Kristalova lever med sin man, konstnären Peter Ern. Trots att landsbygdslivet ibland kan kännas enformigt och hon periodvis blir sällskapssjuk, erbjuder platsen något värdefullt – utrymme. För sju år sedan byggde paret den rymliga ateljén där hon nu arbetar. Omgivningarna har också satt spår i hennes konst där färger och texturer från bark och gräs ofta letar sig in i verken.

”Årstiderna blir väldigt starka här. När det blir vår så blir det verkligen vår,” säger hon.

Sedan examen från Kungliga konsthögskolan i mitten av 1990-talet har Kristalova varit en konstant närvaro i svensk samtidskonst. Hennes keramiska skulpturer, som ofta förenar drag av både människa och djur, har blivit ett välkänt inslag i konstlandskapet. Trots detta blev hon överraskad när inbjudan till den prestigefyllda konstbiennalen i Venedig kom.

”När jag fick frågan om att ställa ut i Venedig fick jag panik – blev helt chockad. Jag trodde det var pensionsdags,” utbrister den 58-åriga konstnären. ”Jag kunde inte jobba på flera månader eftersom ingen idé kändes tillräckligt bra för Venedig.”

Kristalova delar den nordiska paviljongen med norska Tori Wrånes och finländska Benjamin Olrow. Utställningen kurateras av Anna Mustonen från konstmuseet Kiasma med utgångspunkt i nordisk mytologi. Temat var initialt svårt att förhålla sig till.

”Det var mycket Kalevala till en början. Jag hade inte läst den och när jag väl gjorde det så hittade jag kanske inte så jättemycket,” skrattar Kristalova.

Istället närmar sig den svenska konstnären tematiken genom platsen själv. Den nordiska paviljongen utmärks av träd som växer inne i utställningsrummet och vars kronor sträcker sig genom taket. Detta inspirerade Kristalova till sitt huvudverk – ett tolv meter långt träd som pryds av ett enormt kvinnohuvud och där flera av hennes keramiska skulpturer placerats på och omkring stammen.

Verket knyter samman nordisk mytologi med vår samtid, ett möte mellan Yggdrasil och modernt skogsbruk. Installationen föddes ur en känsla av maktlöshet inför miljöförändringar.

”Verket är fött ur en vanmakt över skogsbruket i Sverige. Det låter banalt, men så är det. Det är jättetrist att åka norrut och se hur det är helt skövlat,” säger hon och fortsätter: ”Jag tänkte på känslan av vanmakt. En klimatkatastrof kryper över oss men det är som att ingen orkar bry sig.”

Samtidigt väver Kristalova in fler samhällsperspektiv i verket: ”Jag tänker att det här trädet är en sorts farkost och att människorna färdas på det någon annanstans. Som en möjlig flyktväg.”

På biennalen får publiken möta Kristalovas konst i större format än tidigare. Hon har utnyttjat möjligheten att experimentera med nya material som brons och trärelief. Trädet i installationen är 3D-printat och klätt med färgade trasmattor som representerar bark.

”Först var jag helt paralyserad men sen började jag mer se det som en möjlighet att bryta mig ut ur mitt fack. Jag vill inte vara fånge i mitt material, lite har jag kanske känt att jag varit det.”

När Kristalova studerade ansågs keramik helt passé, särskilt glaserad sådan som förknippades med hobbyverksamhet eller högst konsthantverk. Detta gjorde materialet till en konstnärlig fristad där hon kunde utveckla sitt eget uttryck.

”Jag kände mig lite som en rebell med min keramik,” säger hon leende.

Idag är situationen annorlunda. Hierarkierna mellan material har luckrats upp och keramik har fått en renässans inom konstvärlden.

Sommaren 2024 hamnade Kristalova oväntat i rampljuset när hennes skiss till ett offentligt konstverk i Hudiksvall väckte protester. Över 2000 personer skrev under ett protestbrev mot skulpturen som kallades ”vidrig och ful”.

”Jag kände mig så mobbad, det var verkligen jättejobbigt ett tag,” berättar hon. När den fyra meter höga ”Hudiksvallstjejen” väl kom på plats har situationen dock vänt. ”Nu tycker folk jättemycket om den. Vilket förstås känns viktigt – man vill ju att offentlig konst ska vara omtyckt.”

Kristalovas ateljé är fylld till brädden med skulpturer, växter, material och vad hon själv kallar ”allmänt bråte”. Antropomorfa figurer – fåglar, flickor och olika djur – står utplacerade i rummet. I ett bakre utrymme finns två ugnar där hon själv bränner sina verk.

Hennes figurer har ofta beskrivits som hämtade från en mytologisk sagovärld, men själv har hon en annan syn: ”Det är inte så mycket myt och saga för mig. Men jag tänker att mina verk egentligen inte finns till om inte någon annan har tittat på dem och tänkt någonting.”

För Kristalova, vars pappa var skulptör och älskade Venedig, känns biennalen som kulmen på karriären. ”Efter det här så behöver jag inte göra något mer, det toppar allt för mig.”

Inför utställningen känner hon både nervositet och beslutsamhet: ”Folk kan tycka att det ser för jävligt ut och då var det ett dåligt risktagande. Men samtidigt är jag så gammal att det känns som att det är på tiden att jag tar lite större risker igen.”