Wanda Bendjelloul: David Cronenbergs ”Crash” förebådade vår tids intima relation till tekniken

När David Cronenbergs filmatisering av J G Ballards kontroversiella roman ”Crash” hade premiär på filmfestivalen i Cannes 1996 uppstod ett ramaskri. Flera åskådare lämnade biosalongen i protest, och juryns ordförande Francis Ford Coppola gjorde ingen hemlighet av sin avsky. Trots detta, eller kanske just därför, tilldelades filmen festivalens speciella jurypris för ”originalitet, mod och djärvhet”. Nästan tre decennier senare fortsätter filmen att fascinera och provocera.

Den brittiske science-fictionförfattaren J G Ballards roman från 1973 läser sig som en provkarta från en brottsplats. Blod, urin, kroppsvätska och spyor utgör materialet i denna extrema skildring av människor som söker sexuell upphetsning genom bilolyckor. Efter att ha varit med om en bilkrasch dras huvudpersonen James Ballard och hans hustru Catherine in i fotografen Vaughans perverterade värld, där krockar, deformerade kroppar och smärta blir källor till begär.

Ballards roman publicerades vid en tidpunkt då Storbritannien stod inför omfattande samhällsförändringar med stora motorvägsbyggen på gång. Men där filmaren Jacques Tati i ”Trafic” från 1971 använder humor för att skildra samhällets ambivalenta förhållande till modernitet och teknik, förvandlar Ballard dessa känslor till ett orgie av ultravåld och depraverad sexualitet.

David Cronenberg, känd för sina kroppsliga och psykologiska skräckfilmer, var den perfekta regissören för att ta sig an detta kontroversiella material. I stället för att placera karaktärerna i det deppiga trafiklandskapet utanför Londons Heathrow flygplats, som i romanen, valde Cronenberg att flytta handlingen till Toronto och skapa en stiliserad värld av krom och blå neon.

Den kanadensiske regissören lyckades fånga romanens essens samtidigt som han gjorde den till något helt eget. James Spader tar sig an huvudrollen med sin karaktäristiskt avmätt liderliga blick, välkänd från filmer som ”Sex, lögner och videoband” från 1989. Deborah Kara Unger spelar Catherine med en vågig Veronica Lake-frisyr som för tankarna till klassisk film noir, medan Holly Hunter och Rosanna Arquette bidrar med intensiva prestationer.

Många kritiker hävdade vid premiären att kvinnorna i filmen reducerades till dekorativa objekt. Men detta argument håller inte vid närmare granskning. Kvinnorna i ”Crash” har samma agens och dragning till karosser och smärta som männen. Catherine njuter av att trycka sig mot en flygplanskropp i öppningsscenen, och under samlaget med sin man stimulerar hon sig själv genom att prata om bilsex. I en uppmärksammad scen där karaktärerna bevittnar en svensk krock-simulation är det Holly Hunters karaktär som tycks mest upphetsad.

Cronenberg skapar ett hermetiskt slutet universum där det framstår som helt logiskt att likställa en bilolycka med en orgasm. Genom att ge minimal bakgrundsinformation om karaktärerna förstärks känslan av ett dystopiskt parallellsamhälle där vanliga moraliska normer har upphört att gälla. Som den ärrade Vaughan, spelad av Elias Koteas, uttrycker det: ”En omformning av människokroppen genom teknologi”. Orden sammanfattar inte bara filmens tema utan hela Cronenbergs karriär som utforskat gränserna mellan kropp, teknologi och identitet.

Författaren J G Ballard var själv överväldigad av Cronenbergs tolkning och älskade att filmen var ännu mer brutal än hans bok. I en nordamerikansk kontext känns romanens tematik kring bilar, våld och en urartad stjärnkult särskilt träffande – dessa element är inte bara en parentes i historien utan närmast grunden för civilisationen. Scener där karaktärerna rekonstruerar kända personers olyckor, inklusive James Deans, belyser denna morbida fascination.

När ”Crash” väl släpptes möttes den av häftig kritik. Kritikern Alexander Walker på Evening Standard avfärdade filmen för ”några av de mest perverterade teorierna och handlingarna av avvikande sexuell natur jag någonsin sett propageras för i en mainstream film”. Flera brittiska medier inledde en kampanj för att få filmen förbjuden i Storbritannien.

Enligt Peter Larkins uppsats ”The Crash controversy. Censorship campaigns and film reception” från 2001 ledde kampanjen dock endast till att filmen förbjöds i ett mycket begränsat område av London. På en punkt hade kritikerna rätt – filmen saknar både tydliga känsloyttringar och moralisk ståndpunkt. Men det var knappast vad någon förväntade sig av ett samarbete mellan två sådana provokatörer som Ballard och Cronenberg.

Producenten Jeremy Thomas intervjuades av det brittiska filminstitutet 2019 när filmen restaurerades. På frågan om filmens sensmoral svarade han med en blinkning: ”Bär säkerhetsbälte!” Ett skämtsamt svar på åratal av försök att hitta någon form av pedagogisk lärdom i ett verk som medvetet undviker sådana konventioner.

Med sitt kalla estetik, Howard Shores elektroniska musik genomskuren av ensam elgitarr, och skådespelarnas distanserade men intensiva framföranden, skapade Cronenberg en film som fortsätter att provocera. ”Crash” kan jämföras med Julia Ducournaus ”Titane” från 2021, som också utforskar erotiken mellan människa och maskin, men Cronenbergs version förblir unik i sin kompromisslösa vision.

Filmen hade svensk premiär den 29 november 1996 och är idag tillgänglig för streaming. Den står kvar som ett av 1990-talets mest kontroversiella och oförglömliga filmverk.