I de invandrartäta förorterna har Vänsterpartiet noterat ökade framgångar, vilket väckt en debatt om orsakerna. Från borgerligt håll framförs en bild av att partiet vinner väljare genom desinformation och skräckpropaganda mot Tidöpartierna. Men i en ny kolumn på Dagens Nyheters ledarsida ifrågasätter journalisten Anna Hedenmo den tolkningen. Hon menar att väljarna i dessa områden troligen gör ett rationellt val: de vill inte ha en regering som utvisar ungdomar som är integrerade i det svenska samhället.
Kärnan i Hedenmos argument är att Vänsterpartiets stöd i förorterna ska förstås som en reaktion på den förda politiken, inte på politisk manipulation. Hon pekar särskilt på frågan om utvisningar av unga människor som vuxit upp i Sverige. För många väljare i dessa områden blir den politiken konkret och kränkande, skriver hon.
Bakgrunden är det så kallade Tidöavtalet som slöts mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna efter valet 2022. Avtalet innebar en skärpt migrationspolitik och ett utökat samarbete för att minska asylinvandringen. Regeringen har också förespråkat fler utvisningar, särskilt av personer med kopplingar till kriminalitet eller överträdelser av uppehållstillstånd. Kritiker, bland dem Vänsterpartiet, hävdar att denna politik riskerar att slå orättvist mot unga som bott större delen av sitt liv i Sverige och som har sitt sociala nätverk här.
Vänsterpartiet har under flera val stärkt sina positioner i områden som Rinkeby, Tensta, Rosengård och Bergsjön. Dessa stadsdelar präglas av en hög andel utrikesfödda och har traditionellt varit socialdemokratiska eller vänsterinriktade. Partiet har profilerat sig i frågor om bostadspolitik, välfärd och solidaritet med utsatta grupper, vilket bidragit till dess starka stöd. Samtidigt har Socialdemokraterna tappat mark i vissa av dessa områden, vilket öppnat dörren för Vänsterpartiet.
Kritikerna, framför allt Sverigedemokraterna, hävdar att Vänsterpartiet medvetet målar upp en skräckbild av migrationspolitiken för att skrämma väljare. De menar att partiet överdriver konsekvenserna av regeringens politik och att verkligheten inte motsvarar bilden som förmedlas. Hedenmo vänder dock på perspektivet. Enligt henne är det regeringens politik som får väljarna att känna sig pressade, inte någon skräckpropaganda. Utvisningar av ungdomar som gått i svensk skola och som talar svenska kan upplevas som ett hot mot hela familjen och sammanhållningen i bostadsområdet, argumenterar hon.
Frågan om utvisningar av integrerade ungdomar har blivit särskilt känslig. Det har förekommit uppmärksammade fall där unga vuxna, trots att de bott större delen av livet i Sverige, riskerat att utvisas på grund av brottslighet eller andra överträdelser. Regeringen har försvarat en hårdare linje med hänvisning till säkerhet och samhällsskydd. Samtidigt har människorättsorganisationer och politiska motståndare kritiserat politiken för att bryta upp familjer och underminera integrationen.
Vänsterpartiets migrationspolitik har länge varit en central fråga. Partiet har förespråkat en mer human asylpolitik och drivit frågor om familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd. I förorterna har detta gett gehör, inte minst bland väljare med egen migrationserfarenhet eller som känner sig marginaliserade. Partiet har dock också kritiserats för att i sin retorik ibland måla en alltför mörk bild av situationen i dessa områden, och för att utnyttja oro för att vinna politiska poänger.
Debatten har nu fått en ny dimension genom Hedenmos kolumn. Hon menar att väljarna i förorterna gör medvetna val baserade på sina egna livserfarenheter. Det är en utmaning för Tidöpartierna, som måste förhålla sig till att deras politik uppfattas som hotande av en stor grupp medborgare. Om Vänsterpartiet lyckas behålla sina framgångar i dessa områden kan det få betydelse för maktbalansen i riksdagen inför kommande val.
För många familjer i invandrartäta bostadsområden handlar frågan om utvisningar om konkreta farhågor för barn som vuxit upp i Sverige eller föräldrar som riskerar att skickas tillbaka till ett land de lämnat för länge sedan. Det påverkar trygghet och framtidstro, och det förklarar varför partier som sätter dessa frågor på dagordningen får stöd. Den journalistiska granskningen, inklusive kolumner som Hedenmos, har bidragit till att belysa komplexiteten i valmönstren.
Det återstår att se hur denna debatt utvecklas, men den berör en av de viktigaste politiska skiljelinjerna i dagens Sverige. Frågan om hur migrationspolitik ska utformas utan att skapa misstro och utanförskap kommer sannolikt att prägla valrörelsen och den fortsatta samhällsdebatten.
