Ungersk valvändning väcker hopp för liberalismen i en tid av reaktionär motström

För liberala européer har de senaste åren knappast bjudit på många tillfällen till politisk optimism. I en tid där liberala värderingar allt oftare hamnat i motvind, kom den överraskande valframgången för oppositionsledaren Péter Magyar i Ungern som en välkommen ljusglimt. När Magyars anhängare spontant började skandera ”Europa, Europa, Europa” under hans segertal, spred sig en känsla av lättnad långt utanför Ungerns gränser.

Men sedan de initiala hyllningarna lagt sig har både euforin och förhoppningarna börjat ifrågasättas. Kritiker påpekar att skillnaden mellan Magyar och den avgående premiärministern Viktor Orbán i sakpolitiska frågor är förhållandevis liten. Trots detta finns det djupare skäl till varför denna politiska förändring i Ungern kan ha större betydelse än vad som först kan tyckas.

Orbáns valförlust handlar om mer än bara ungersk inrikespolitik. Den representerar ett möjligt trendbrott i den antiliberala strömning som under senare år fått allt starkare fäste i flera demokratier. Under Orbáns 15-åriga styre har Ungern utvecklats till något av ett nav för en ny typ av intellektuell höger – en rörelse som är mer elitistisk än populistisk, med starka kopplingar till akademiska kretsar.

Denna rörelse drivs inte av ”vanligt folk” utan av inflytelserika akademiker som Patrick Deneen, professor i politisk teori vid Notre Dame, Adrian Vermuele, juridikprofessor vid Harvard, och R.R. Reno, teologie doktor från Yale. I bakgrunden opererar också den mindre kända Gladden Pappin, Harvard-utbildad teoretiker med direkta kopplingar till Orbáns statsapparat.

Pappin har bland annat rest med Orbán i dennes privatplan till Washington för möten med JD Vance, USA:s nuvarande vicepresident. Under dessa sammankomster har de diskuterat vad de ser som kristendomens förestående undergång i Europa – en oro som utgör själva kärnan i deras politiska vision.

Detta nätverk består inte av högljudda populister utan av intellektuella i tweedkavajer, vilket gör dem desto mer inflytelserika i maktens korridorer. Via sociala medier, akademiska kretsar och direkta kontakter med politiska makthavare sprider de sina idéer, som på sikt kan påverka allt från domarutnämningar till religionens roll i samhället.

Denna idéströmning kallas ofta för ”postliberalism”, men ett mer precist begrepp är ”katolsk integralism”. Filosofiprofessorn Kevin Vallier beskriver i sin bok ”All the Kingdoms of the World” (2023) denna lära som en religiös antiliberalism, där målet är att integrera världslig och andlig makt. Detta står i direkt motsättning till liberalismens grundprinciper om religionsfrihet och statens neutralitet i frågor om livssyn.

I sin mest extrema form skulle en sådan samhällsordning kunna innebära diskriminering av judar, muslimer och andra icke-kristna grupper. Inom denna tankevärld ifrågasätts även protestanters fullvärdiga medborgarskap, och idealet är en stat som styrs av en katolsk monark snarare än folkvalda representanter.

Intressant nog är flera av rörelsens främsta företrädare – Deneen, Vermuele och Reno, liksom JD Vance – katolska konvertiter. De tycks, enligt det gamla talesättet, vilja vara ”mer katolska än påven”. Detta har lett till öppen konflikt mellan Trumpadministrationen och Vatikanen, där påven Franciskus tydligt tagit avstånd från just denna form av katolsk integralism. I ett anförande hösten 2023 varnade påvens sändebud i USA, kardinal Christophe Pierre, uttryckligen för Deneen, Vermuele och Renos projekt.

Denna spänning inom den konservativa rörelsen kan potentiellt leda till ännu skarpare interna konflikter, särskilt inom amerikanska högern där katolska krafter som Vance måste samexistera med evangelikala antikatoliker som krigsminister Pete Hegseth.

För liberala krafter innebär därför det ungerska valresultatet mer än bara ett regeringsskifte i ett centraleuropeiskt land. Det representerar ett möjligt trendbrott i en längre utveckling där liberala demokratiska principer utmanats av en alltmer självsäker reaktionär rörelse.

Medan det är för tidigt att tala om en definitiv vändning, kan liberaler tillåta sig att försiktigt andas ut – åtminstone tillfälligt. Som ett tecken på hur långt från verkligheten vissa av de mest extrema visionerna är, kan man påminna om Gladden Pappins bisarra profetia: att Trump skulle upplösa kongressen och att påven därefter skulle kröna Melania Trump, som är katolik, till USA:s drottning.