Ledare: ”Allt är möjligt!”, säger Trump – men inget pekar på att det snart är över

I spänningen mellan USA och Iran står en förhandlingsprocess som präglas av förvirring, tomma löften och strategisk positionering. Under den senaste veckan har dramatiska svängningar rapporterats kring potentiella samtal mellan länderna, med USA:s vicepresident JD Vance som central aktör.

Initialt meddelades att Vance skulle resa till Pakistan för förhandlingar med Iran. Donald Trump förklarade då att det inte handlade om traditionella förhandlingar – iranierna förväntades helt enkelt underteckna det avtal som USA hade skickat med. Kort därefter kom beskedet att resan pausats eftersom Teheran inte planerade att delta.

Situationen komplicerades ytterligare när Iran meddelade att de var villiga att mötas om USA:s blockad avslutades, ett villkor som Washington omedelbart avvisade. Trots detta uppgavs Vance stå redo att resa på kort varsel. Trump har med sin karakteristiska entusiasm utropat att ett genombrott är ”möjligt!”, medan diplomatiska källor nu hävdar att nya samtal kan vara på gång.

Men bakom kulisserna finns anledning till stark skepsis. I dagsläget saknas grundläggande förutsättningar för en uppgörelse. Donald Trump har visserligen skiftat positioner i flera frågor kring konflikten, men två krav har varit konstanta: Iran måste avveckla sin förmåga att anrika uran och landet måste garantera att Hormuzsundet förblir öppet utan möjlighet för Teheran att ensidigt kunna stänga denna vitala sjöfartsled.

Den iranska regimen har konsekvent avvisat båda dessa krav. Trumps strategi för att tvinga fram eftergifter bygger på hot om bombningar eller ekonomisk utsvältning genom blockad. Denna taktik förutsätter dock att den iranska regimen prioriterar befolkningens välbefinnande – en tvivelaktig utgångspunkt med tanke på den repression som präglat landet.

Den iranska ledningen visade i januari sin hänsynslöshet när tusentals – möjligen så många som 30 000 – människor dödades i regimens våldsamma tillslag mot oliktänkande. En regim som inte tvekar att döda sina egna medborgare i sådana antal kan knappast förväntas vika sig för hot om ekonomiska konsekvenser.

Samtidigt ser de iranska ledarna tecken på tvekan från Trumps sida. Presidenten verkar ovillig att ta steget till militär intervention för att fysiskt säkra Irans uranförråd eller nyckelpositioner kring Hormuzsundet. De politiska realiteterna i USA spelar också in, med vikande opinionssiffror för Trump och ett stundande mellanårsval som ökar pressen på synliga framgångar.

Båda parter har därmed taktiska skäl att upprätthålla illusionen av pågående förhandlingar. För Trump handlar det om att visa handlingskraft och försöka nå en uppgörelse, medan Iran främst vinner tid genom att låtsas förhandla.

Trumps oförutsägbara natur gör alla prognoser vanskliga. Han skulle kunna utropa seger och dra sig tillbaka efter en mindre överenskommelse där Iran temporärt öppnar Hormuzsundet i utbyte mot tillgång till några av sina frysta tillgångar. Men det mesta tyder på att konflikten befinner sig i ett tidigt skede.

Konsekvenserna av denna utdragna kris riskerar att bli allvarliga på global nivå. Internationella energiorganet IEA har utfärdat varningar om att världen står inför en energikris som kan överträffa både oljekriserna 1973 och 2022 – tillsammans. I Sverige har näringsminister Ebba Busch upprepat denna varning, men regeringens åtgärder har hittills begränsats till sänkta drivmedelsskatter.

Om den globala situationen fortsätter att förvärras kommer sådana begränsade insatser vara otillräckliga för att hantera de ekonomiska och sociala utmaningar som väntar. Medan världen håller andan inför nästa dramatiska vändning i detta diplomatiska skådespel fortsätter klockan att ticka mot vad som kan bli en historisk energikris.