Ledare: Bakom Richard Jomshofs brutala svar döljer sig någonting mycket större

Under sommaren har debatten om Sverigedemokraternas syn på islam och muslimer återigen blossat upp. Partiets ledande företrädare har i flera uttalanden riktat skarp kritik mot religionen och dess utövare, vilket väckt reaktioner från såväl politiska motståndare som intresseorganisationer. Nu väljer Richard Jomshof (SD), tidigare ordförande i justitieutskottet, att gå längre i sin retorik. I en intervju med Dagens Nyheter uppmanar han muslimer i Sverige att “sluta vara muslimer” om de vill undvika att drabbas av partiets upptrissade retorik. Uttalandet har snabbt mötts av kritik och tolkats som ett angrepp på den grundlagsskyddade religionsfriheten.

Jomshof är inte ensam om att föra fram hårda budskap gentemot islam. Partiledaren Jimmie Åkesson har under sommaren presenterat förslag om att förbjuda slöjor i offentliga miljöer – ett förslag som går utöver det tidigare förbudet mot burka och niqab. Åkesson har även uttalat sig om att riva befintliga moskéer och förhindra bygget av nya. Dessa förslag har kritiserats för att inskränka den religiösa friheten och har väckt debatt om hur långt ett politiskt parti kan gå i sin invandrings- och religionspolitik.

Även ungdomsförbundets ordförande Denice Westerberg har uttalat sig i liknande ordalag, när hon hävdat att en person inte kan vara både troende muslim och svensk samtidigt. Hon har vidare beskrivit islam som ett hot mot svenska värderingar, ett resonemang som återkommer i flera av partiets officiella dokument. Jomshof har själv under flera års tid varit aktiv i sociala medier där han återkommande kallat islam för en “avskyvärd ideologi” och varnat för att svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land. Dessa utspel har skett parallellt med en rad lokala kampanjer runt om i landet, där SD-föreningar drivit frågor om att begränsa muslimsk närvaro i allt från skolor till bostadsområden.

Frågan om SD:s syn på islam är dock inte ny. Redan 2009, innan partiet tog plats i riksdagen, publicerade Jimmie Åkesson en debattartikel i Aftonbladet där han beskrev muslimer som ett av de största hoten mot Sverige. I texten varnade han för en växande muslimsk befolkning och förde fram argument som sedan dess blivit centrala i partiets politik. Ett år senare spreds uppgifter om att namnet Mohammed skulle vara det vanligaste för nyfödda pojkar i Malmö, ett påstående som senare visade sig vara felaktigt men som ändå användes för att lyfta invandringsfrågan. Vid samma tidpunkt användes begreppet “demografisk bomb” för att beskriva befolkningsförändringar i vissa stadsdelar.

Enligt forskare och debattörer har SD efterhand suddat ut gränsen mellan kritik mot islamism och en mer generell misstro mot islam som religion. Oavsett om uttalandena handlar om slöja, moskéer eller demografi, ser de en tydlig linje där religionen själv blir föremål för misstänkliggörande. Detta har fått flera samhällsaktörer att reagera. Organisationer som arbetar med religionsfrihet har varnat för att en fortsatt hård retorik riskerar att normalisera ett samhällsklimat där grupper pekas ut på grund av tro. Representanter för andra riksdagspartier har samtidigt uttryckt oro över vad SD:s politik skulle innebära för det svenska samhället om partiet fortsätter att öka i opinionen.

Parallellt med den politiska debatten har Jomshof lanserat en bok om islam som kommer att bli en central del av SD:s valrörelse inför nästa val. Boken har redan väckt uppmärksamhet och väntas ytterligare skärpa tonen i debatten. Frågan är hur den mottas i en tid när integration och religionsfrihet står högt på den politiska dagordningen. Samtidigt har flera av partiets lokalavdelningar intensifierat sina kampanjer, något som enligt Expo dokumenterats under våren. Sammantaget markerar detta en skärpning av SD:s inställning i religionsfrågor, en utveckling som sannolikt kommer att prägla den fortsatta politiska debatten under hösten och bortom.