Oscar Jonsson: Ryssland lär sig från misstagen i Ukraina – och förbereder sig för nästa krig

Här är en omskrivning av texten till en nyhetsartikel på svenska, i enlighet med dina instruktioner:

Rysk militär doktrin i förändring: Från massanfall till precisionskrig

Den ryska militärens strategiska utveckling är en fråga av yttersta vikt för Europas säkerhet. Hur Ryssland väljer att strukturera och använda sina väpnade styrkor avgör direkt vilka hot som den europeiska försvarsindustrin och Nato måste prioritera. Felaktiga bedömningar riskerar att leda till stora investeringar i system som snart kan vara föråldrade.

En analys av rysk militärstrategi visar på tre tydliga huvudlinjer: kvantitet, gradvisa offensiver och precisionsbekämpning. Redan under hösten 2022, mitt under kriget i Ukraina, fattade den ryska ledningen ett avgörande beslut. Man valde att kraftigt utöka sina väpnade styrkor från 1 miljon till 1,5 miljoner man, med planer på att sätta upp 14 nya divisioner. Detta beslut fattades innan den storskaliga drönarkrigföringen och skyttevärnen hade blivit en dominerande faktor på slagfältet.

Massans fördelar och nackdelar

Genom hela kriget har Ryssland haft ett betydande kvantitativt övertag, från de initiala 120 000 soldaterna till dagens uppskattningsvis 700 000. Trots den numerära överlägesenheten har detta inte översatts i avgörande politiska vinster. Tvärtom har den större massan ofta inneburit en sämre förmåga att utnyttja den effektivt. Ukraina har framgångsrikt anpassat sin strategi för att neutralisera just dessa numerära fördelar.

Detta har lett till den andra strategiska riktningen: idén om gradvisa offensiver. Generalstabschefen Vasilij Trusjin har beskrivit hur integrationen av billiga sensorer och verkansdelar, som drönare, upphäver fördelarna med massan. Det blir praktiskt taget omöjligt att koncentrera trupp utan att upptäckas och slås tillbaka, vilket var grundpelaren i traditionell manöverkrigföring. Ryssland har därför övergett de etablerade doktrinerna till förmån för en ”praktisk operationskonst” med ständiga, småskaliga infiltrationsförsök längs hela frontlinjen. Fördelen är ett konstant tryck på den ukrainska försvarslinjen. Nackdelen är de mycket höga förlustsiffrorna, över 30 000 man i månaden, utan att några större genombrott uppnåtts.

Den föredragna vägen: Precisionsbekämpning

Den tredje och för den ryska generalstaben mest attraktiva vägen är utvecklingen mot precisionsbekämpning. Ända sedan Gulfkriget 1991 har ryska strateger både fruktat och eftersträvat de förmågor som USA och dess allierade då uppvisade: långräckviddig bekämpning och informationsövertag. Detta är en västerländsk, högteknologisk modell som står i skarp kontrast till den sovjetiska massan.

På strategisk nivå vill man kunna strida på samma sätt som USA och Israel, exempelvis i operationen mot Iran, där stora delar av motståndarens militära kapacitet slogs ut med få egna förluster. På operativ nivå ser man precisionsbekämpning som ett sätt att bryta det nuvarande dödläget i Ukraina. Tanken är att mer och bättre precisionsvapen ska kunna slå ut motståndarens försvar, ledning och logistik på djupet, vilket i förlängningen skulle återupprätta möjligheterna till framgångsrik manöverkrigföring.

När försvarsminister Andrej Belousov presenterar det nya rustningsprogrammet för 2027–2036 är det talande att hälften av medlen avsätts för nya vapentyper, rymdförmågor, ledning, telekrig och obemannade system. Noterbart är att de traditionella systemen som stridsvagnar, fregatter och stridsflyg inte nämns i detta sammanhang.

Utmaningar och brister

Trots den tydliga aspirationen kvarstår stora problem. Ryssland saknar inte robotar eller plattformar att avfyra dem från, men man har fortfarande svårt att knyta ihop hela kedjan: från att upptäcka ett mål till att bedöma skadan efter bekämpningen. Detta gäller i synnerhet de ryska luft- och rymdstyrkorna, som är byggda för att stödja en markcentrerad strategi snarare än komplexa, integrerade luftoperationer.

Även om man producerat många nya stridsflygplan, är bristen på avancerade spanings- och ledningsplan påtaglig, vilket är en förutsättning för att nå visionen om ett precisionskrig. Ryssland har dock gjort framsteg på operativ nivå, särskilt med drönarförband som effektivt bekämpar ukrainska förband och deras logistik 20–250 km bakom frontlinjen. Detta är en utveckling som kan göra att Ryssland snart matchar Ukrainas framgångar på detta område.

Den ryska bombkampanjen har rört sig i en annan riktning än den amerikansk-israeliska. Medan USA och Israel började med de dyraste långräckviddiga robotarna och sedan övergick till billigare bomber, har Ryssland blivit allt mer beroende av just långräckviddig bekämpning, utan att för den skull ha lyckats slå ut det ukrainska luftförsvaret.

Säkerhetspolitisk slutsats för Europa

Medan problemen kvarstår för Ryssland, måste ambitionen tas på allvar. Precisionsbekämpning blir en allt mer framträdande del av rysk krigföring och bombkampanjen mot Ukraina ses som deras främsta hopp om en snabb seger. Utomstående betraktare fokuserar ofta på Rysslands numerära överlägsenhet och gradvisa framryckning, men de ryska militärstrategerna själva ser utvecklingen av precisionsvapen som det viktigaste för nästa krig.

För att möta denna hotbild krävs i synnerhet de förmågor som Ukraina just nu fokuserar på: ett robust luftvärn och en egen förmåga till precisionsbekämpning. Utan att bygga upp dessa system i rätt skala finns en uppenbar risk att Europa står oförberett inför nästa fas av rysk krigföring, där precision snarare än kvantitet kan vara den avgörande faktorn.