Ledare: Putin eskalerar konflikten med Europa – förstår vi vad som står på spel?

Förra veckan stannade stora delar av Nederländernas järnvägstrafik mitt under morgonrusningen. Föremål hade medvetet placerats på rälsen på flera platser, vilket orsakade omfattande förseningar men inga urspårningar. Premiärminister Dick Schoof beskrev händelsen som potentiellt livshotande. Den nederländska polisen utreder den som sabotage, men ingen misstänkt eller ansvarig har ännu pekats ut.

Nederländerna har ett av Europas tätaste järnvägsnät. En störning i tågtrafiken under morgonrusningen får snabbt konsekvenser för både människor, gods och varuleveranser. Att föremål placerades på rälsen samtidigt på flera ställen tyder på en samordnad aktion.

Incidenten följer ett mönster. I augusti upptäcktes en drönare laddad med sprängmedel vid flygplatsen Leipzig/Halle i Tyskland. Den exploderade inte, men tyska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarigt. Flygplatsen är ett av Europas viktigaste nav för fraktflyg och en central punkt för internationella logistikkedjor. Ett attentat där skulle inte bara ha satt liv i fara utan också stört stora delar av den europeiska handeln.

De båda fallen har placerats i ett större säkerhetspolitiskt sammanhang. Ryssland har under det senaste året trappat upp vad som brukar kallas hybridkrigföring: sabotage mot kritisk infrastruktur, cyberattacker, desinformation och politisk påverkan. Flera misstänkta sabotage mot undervattenskablar i Östersjön har också rapporterats. Målet är att skapa rädsla och osäkerhet utan att nödvändigtvis inleda en militär konflikt. Ryssland har förnekat inblandning i flera av de fall som kopplats till landet.

EU:s ledare har reagerat med skärpa. Polens premiärminister Donald Tusk, Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz har varnat för att Ryssland trappar upp. Deras uttalanden signalerar att hotet tas på allvar på högsta politiska nivå.

Putins val att öka trycket mot Europa kan tyckas paradoxalt. På slagfältet i Ukraina går det inte bra för Ryssland. Men Moskvas kalkyl är att kriget i första hand inte vinns på slagfältet, utan genom att stödet till Ukraina bryter samman. Kreml ser med växande intresse på krigströttheten i EU, opinioner som vill minska stödet och populistiska partier som vinner mark. Om rädslan för krigets konsekvenser sprider sig i Europa, kan trycket på regeringarna att backa från Kiev öka.

Den säkerhetspolitiska osäkerheten förstärks av utvecklingen i USA. Donald Trump tar emot Kinas president Xi Jinping, och mötet följs noga i Taiwan. Ön är en avgörande leverantör av avancerade halvledare och befarar att den kan offras i en uppgörelse mellan Washington och Peking. Kina har samtidigt undvikit att fördöma Rysslands invasion av Ukraina och fungerar i praktiken som en viktig ekonomisk stödjare till Moskva.

Trump har också hyllat det avtal som nyligen slutits med Danmark om Grönland. Avtalet ger USA utökad tillgång till baser på ön, men innebär ingen ändring av Grönlands status. För USA är Grönland strategiskt viktigt, både för försvaret i Arktis och för de naturresurser och sjövägar som blir allt mer tillgängliga i takt med att isen smälter.

För Europas del är frågan om USA:s säkerhetsgarantier central. Nato bygger på principen en för alla, alla för en, nedskriven i artikel 5: en attack mot en medlem är en attack mot alla. Men Washington har under Trump blivit mer oförutsägbart. Skulle USA välja att inte svara på en attack mot en allierad medlem, till exempel Estland, skulle hela alliansens trovärdighet rämna. Estland ligger i Nato:s östra utkant, direkt gränsande till Ryssland, och är en av de medlemsstater som känner sig mest utsatta.

Enligt bedömare behöver en rysk provokation mot ett Natoland inte syfta till att erövra Europa. Det handlar snarare om att visa att alliansen är ett korthus. Om USA inte kommer, och andra länder sedan följer efter, skulle Nato förlora sin avskräckande kraft. Europa skulle stå ensamt mot Moskva.

Det är mot den bakgrunden som tågsabotaget i Nederländerna och drönarincidenten i Leipzig ska förstås. Det rör sig inte om enskilda händelser, utan om en medveten strategi som syftar till att destabilisera europeiska samhällen. Frågan är inte om fler incidenter kommer, utan hur länge Europa är berett att stå emot.