Ledare: Vänsterpartiets ”sanning” är ingen sanning

I en huvudledare går Dagens Nyheters ledarredaktion till attack mot en uppfattning som den menar har blivit en seglivad myt i svensk regeringspolitik: att ett stödparti som inte får ministerposter har fått sina mandat gratis. Enligt redaktionen har påståendet upprepats så ofta att det börjat behandlas som en sanning, trots att det saknar stöd i hur svenska regeringar faktiskt har bildats och styrt.

Bakgrunden är en pågående debatt om Vänsterpartiets krav i samband med en framtida regeringsbildning. Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har velat se partiet i en regering som är beroende av partiets mandat. Centerpartiet har tvärtom markerat att V inte ska få ministerposter. Vänsterpartiet har aldrig ingått i en svensk regering, men har flera gånger varit ett avgörande stödparti. DN:s ledarredaktion noterar att det är förståeligt att V-ledaren driver den linjen, eftersom den skulle tvinga Centern att flytta sig. Mer anmärkningsvärt, skriver ledaren, är att andra upprepar den.

Bland dem som gjort det finns Aftonbladets politiske kommentator Oisín Cantwell, som menar att Dadgostar ställer ett högst rimligt krav. Även Simona Mohamsson har beskrivit Centerpartiets nej som löjligt. Ledaren påminner i sammanhanget om att Mohamsson för bara ett år sedan hade egna röda linjer mot Sverigedemokraterna – och fortfarande har sådana mot Socialdemokraterna.

För att pröva hållbarheten i idén om ”gratis mandat” går ledaren igenom de senaste 25 årens riksdagsunderlag. I riksdagen sitter 349 ledamöter, och gränsen för egen majoritet går vid 175 mandat. Sverige har haft en majoritetsregering under exakt en mandatperiod: Fredrik Reinfeldts första, 2006–2010, då Alliansen hade 178 mandat. Alla andra regeringar sedan 2000 har varit minoritetsregeringar, antingen med eller utan avtalade samarbeten med partier utanför regeringen. Det gäller Göran Perssons regeringar (2000–2006), Reinfeldts andra mandatperiod (2010–2014) och de socialdemokratiska regeringarna under Stefan Löfven och Magdalena Andersson (2014–2022). Ulf Kristersson styr sedan 2022 med Sverigedemokraterna som stödparti via Tidöavtalet.

Om alla dessa mandat har varit gratis, borde det ha gett tydliga avtryck i politiken. Så har det inte varit, enligt ledaren. Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick i utbyte mot sitt stöd till Socialdemokraterna 2002–2006 stora sakpolitiska eftergifter. Centerpartiet och Liberalerna fick igenom avskaffandet av värnskatten, den extra statliga skatten för höginkomsttagare, genom januariavtalet 2019. Och under senare år har Sverigedemokraterna präglat både migrations- och klimatpolitiken i utbyte mot sitt stöd till regeringen Kristersson.

Men varför har minoritetsregeringar då varit regel snarare än undantag? En delförklaring är det svenska systemet med negativ parlamentarism. En statsminister behöver inte ha en majoritet bakom sig, bara inte ha en majoritet emot sig. I ledaren lyfts också två politiska förklaringar. Ulf Kristersson har brukat framhålla att en regering fattar alla beslut gemensamt, vilket kräver att partierna står varandra nära. Det är svårt nog att få Vänsterpartiet och Centerpartiet att enas om en budget; i en regering skulle de tvingas enas om allt. Göran Persson pekade på en annan dimension: frågor som rör svenska kärnintressen, där EU-medlemskapet är ett exempel. Vänsterpartiet ville lämna unionen och kunde därför inte sitta i en regering.

Vänsterpartiet har sedan dess övergett kravet på EU-utträde. Men partiet motsatte sig Natomedlemskapet, vill inte fullfölja den svensk-franska kärnvapendialogen och skulle enligt ledaren få svårt att stå upp för Sveriges linje i Israel-Palestinafrågan. En svensk minister måste kunna försvara tvåstatslösningen och tydligt slå fast Israels rätt att existera.

DN:s ledarredaktion understryker att ingen förväntar sig att Vänsterpartiet ska stödja en statsminister utan att få något tillbaka. Men att få något tillbaka har i praktiken aldrig varit detsamma som att sitta i regeringen. Dadgostar har full rätt att ställa vilka krav hon vill, men det har också Centerpartiet. Och det finns inga skäl att låtsas att Vänsterpartiets ministerkrav vore något annat än ett politiskt ställningstagande.