Nathan Shachar: 2003 fördömdes han som en farlig rasist – i dag anses hans analys självklar

En text på Dagens Nyheters ledarsidor återkommer till den storm som drabbade ledarskribenten Magnus Karaveli efter en debattartikel 2003 och använder den som utgångspunkt för att diskutera hur synen på islamism, integration och yttrandefrihet har förändrats.

Texten inleds med en bilresa mellan Enköping och Sala en försommardag. På radion berättar en ung man att han mobbats av ett gäng som tagit hans mobiltelefon. Förövarna, säger han, kom från en annan kultur. Han möts inte av invändningar – i stället lyssnar en programledare med tydlig medkänsla. Kvinnan visar sig vara en välkänd socialdemokrat. För den som levde med 2003 års debattklimat var situationen surrealistisk, skriver texten.

I november 2003 publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av Magnus Karaveli, då ledarskribent på Östgöta-Correspondenten. Han varnade för en farligt okritisk inställning till islamism och menade att politiker både till vänster och höger uppmuntrade kulturell separatism. Artikeln kom bara två år efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001, i ett läge där säkerhetsfrågor och islamism var högt upp på dagordningen.

Karaveli pekade på slöjor, bönepauser och muslimska friskolor som exempel på en utveckling han ansåg problematisk. Han hänvisade till Säpo, som varnat för att moskéer och koranskolor kunde tjäna som grogrund för al-Qaida. Han tog också upp dåvarande statsrådet Mona Sahlin, som burit slöja under ett besök i Stockholms moské. Enligt Karaveli var värd för besöket ordföranden i Sveriges muslimska råd, en person som krävt att muslimer i Sverige skulle erkännas en separat juridisk ställning och som brännmärkt äktenskap mellan svenska män och muslimska kvinnor. Karaveli kritiserade vidare Andreas Carlgren, då generaldirektör för Integrationsverket, för att han öppnat för bönepauser för muslimska anställda under arbetstid.

Reaktionerna mot Karaveli var omedelbara och enhälliga. Barometern, Upsala Nya Tidning och storstadspressen fördömde inlägget. Många beskrev honom som rasist och fascist. Presskollegor sade upp bekantskapen, och under en middag för ledarskribenter talade ingen med honom. En högt uppsatt person ringde och varnade honom för att uppträda i medier. Karaveli valde att ställa in en planerad debatt i Sveriges Radio.

I dag framstår stora delar av det Karaveli skrev som en normal del av samhällsdebatten, konstaterar texten. En av hans hårdaste kritiker från den tiden har nyligen krävt obegränsad frihet att kritisera islam. Religioner missbrukas för politiska syften, skriver texten: på Västbanken sker övergrepp som är förbjudna enligt judisk lag, och i Sverige användes kristendomen länge för att hålla kvinnor tillbaka och tysta författare. Samtidigt var mycket av det som islamistiska rörelser förespråkar uttryckligen förbjudet av profeten Muhammed.

Även i Storbritannien har debatten rört sig snabbt. Den konservativa politikern Kemi Badenoch, född i Nigeria, fick hårda angrepp när hon sade att alla kulturer inte är lika goda. En känd Labourpolitiker kallade uttalandet för ”white supremacy i svart ansikte”. Nu har det brittiska inrikesdepartementet, under Labourregeringen, gått ut med en broschyr till asylsökande. Där slås fast att sex ska vara frivilligt, att barn inte får giftas bort, att kvinnlig könsstympning är förbjudet och att sexuella signaler till främlingar, inklusive kyssande ljud, kan vara straffbara. Lucy Powell, ansvarig minister, sade att människor från andra länder har andra kulturer och att Storbritannien måste vara tydligt med sina egna värderingar och regler.

För Magnus Karaveli fick 2003 års debatt långtgående konsekvenser. Han förstod att karriären som svensk opinionsbildare i praktiken var över. Han återtog sitt turkiska namn, Halil Karaveli, och övergick till en akademisk bana. Han är uppvuxen i Istanbul och är i dag en internationellt känd Turkietkännare, med texter i New York Times, Foreign Policy och Foreign Affairs. Han har också intervjuats av Le Monde och Financial Times.

Den text som nu publiceras ställer frågan om indignationen mot Karaveli 2003 var äkta eller spelad. Det är svårt att skilja mellan fanatism och opportunism, men skillnaden är avgörande, skriver texten. Den opinionsbildare som kräver och genomdriver bannlysning av centrala frågor bär ett tyngre ansvar än politiker, som måste väga övertygelser mot väljare och maktspel. Dagens Nyheters ledarsidor har en oberoende liberal hållning.