Den 11 september 2001 förändrade världspolitiken. Terrorister från al-Qaida kapade fyra passagerarplan i USA; två flög in i World Trade Center i New York, ett träffade Pentagon och ett kraschade i Pennsylvania. Nära 3 000 människor dödades. Attackerna utlöste det som kom att kallas kriget mot terrorismen. Enligt Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, blev det snabbt ett krig utan begränsningar i tid, rum eller val av metoder.
I sin nya bok ”Världen efter 11 september” summerar Svensson de senaste 25 årens terrorbekämpning som ett gigantiskt policymisslyckande. Till enorma kostnader och med omfattande statliga insatser förvärrades enligt honom snarare än minskades det problem som skulle lösas. Terrorismen finns kvar. Islamistiska organisationer har vuxit i styrka. Flyktingströmmarna till Europa kan delvis spåras till USA:s agerande i Mellersta Östern.
Boken tar sin utgångspunkt i de juridiska tolkningar som formade terrorbekämpningen. När dåvarande president George W Bush bad juristerna om flexibilitet efter attackerna återkom de med extrema exempel på vad de ansåg vara möjligt inom lagens ramar, däribland att krossa ett barns testikel för att få ett erkännande från fadern. Det exemplet omsattes aldrig i praktiken. Däremot blev den nya synen på statens makt konkret. USA höll misstänkta terrorister fängslade på Guantanamo Bay, den militära anläggningen på Kuba, och i hemliga fängelser, så kallade black sites, i bland annat Europa. Flera satt i åratal utan rättegång och utsattes för metoder som skendränkning, vilket av många bedömare klassas som tortyr.
Konsekvenserna blev omfattande. I Irak och Syrien växte IS fram ur al-Qaida, och islamistiska grupper ökade i styrka snarare än försvagades. Drönarattacker har dödat oskyldiga, något som i boken beskrivs som utomrättsliga avrättningar. Många länder drogs in i USA:s terrorbekämpning. Även Sverige kom att dras in. Enligt Svensson lämnade landet ut misstänkta terrorister till USA:s antiterrorprogram, en verksamhet som i efterhand väckt omfattande kritik.
Svensson stannar dock inte vid USA. Han ser ett återkommande mönster i svensk krispolitik: vid flyktingströmmar, gängkriminalitet, koranbränningar och pandemi har makt förskjutits från demokratiska församlingar till regeringen, med minskade fri- och rättigheter som följd. Han kallar det för ett avvägningstänkande, som om samhället kan välja mellan frihet och trygghet med hjälp av ett reglage. Själv beskriver han utgångspunkten så här:
”Människors frihet och integritet ställdes i början av 2000-talet mot trygghet från terroristers hot. Under pandemin ställdes de mot minskad smittspridning. Den gemensamma utgångspunkten i detta tänkande har varit att man förmodas kunna uppnå nästan vilket önskvärt mål som helst genom att inskränka människors friheter.”
Svensson menar att erfarenheterna från de senaste 25 åren borde göra oss försiktiga med det resonemanget. Människor blir inte automatiskt tryggare för att friheter och rättigheter minskas medan statens kapacitet ökar. Att ta människors otrygghet på allvar måste inte betyda repression. Trots att attackerna ägde rum för ett kvartssekel sedan lever mycket av den politik som skapades i deras efterdyningar kvar, även i Sverige. Frågan som boken lämnar till läsaren är om politikerna har lärt sig något av alla de övergrepp och misstag som begåtts i säkerhetens namn – eller om upprepningen fortsätter.
