Édouard Louis fortsätter att dissekera sin uppväxt och familjebakgrund i sin senaste bok ”Kollapsen”, där han denna gång riktar blicken mot sin bror som dog som följd av alkoholmissbruk, endast 38 år gammal. Efter att tidigare ha skildrat en förgrämad far med förslitningsskador och en försumlig, själv försummad mor, har turen nu kommit till den tragiska brodern.

Den franske författaren porträtterar en man som öppet hatade invandrare och homosexuella, som inte dolde sitt förakt för kvinnor och vars liv slutade i förtid på grund av långt gångna alkoholskador. Det är en osympatisk karaktär, men samtidigt representativ för en samhällsgrupp som paradoxalt nog står i centrum för dagens politiska debatt – män som inte längre känner sig hemma i det moderna, snabbrörliga samhället.

Trots att denna typ av män utgör en central punkt i den politiska diskursen sägs det anmärkningsvärt lite om vilka de egentligen är, vad de tänker och hur deras verklighet ser ut. Louis har själv erkänt att han varken kände sin bror särskilt väl eller tyckte om honom, vilket gör uppgiften att teckna ett djupare porträtt betydligt svårare.

I boken framträder brodern som en man vars liv utgjorde ett enda långt flyktförsök – ett desperat försök att ta sig bort från tankarna på en barndom som fortsatte att plåga honom genom hela livet. Men han var så hårt fjättrad vid sin bakgrund, så intrasslad i den, att han aldrig lyckades ta sig loss. Gång på gång föll han, med rymningsplaner som aldrig anpassades efter den verklighet som de medellösa lever i.

Medlidandet med denna person blir komplicerat när den våldsamme sidan av hans karaktär träder fram. Hans flickvänner vittnar om hur han lät slagen regna över dem. Här uppstår en moralisk och litterär utmaning – hur skildrar man en sådan människa med ömsinthet?

Kritiken mot Édouard Louis har varit hård. Många undrar om han inte äntligen kan lämna sin stackars familj i fred. Författaren har fått ta emot betydande kritik för vad som uppfattas som en hjärtlös attityd gentemot sina närmaste. Men denna kritik kan vara missriktad.

För det första är det inte säkert att böckerna handlar om hans verkliga familj i ordets rätta bemärkelse. De kan snarare läsas som skönlitteratur som lånar från livet, inspirerade av verkliga händelser men inte nödvändigtvis en exakt återgivning. Eftersom läsaren inte kan veta exakt vad som hänt ”på riktigt” blir det meningslöst att bedöma skrivandet utifrån en strikt moralisk aspekt.

För det andra finns det tecken på att Louis utvecklas som författare. Medan den rådande uppfattningen verkar vara att han har fått slut på saker att säga, kan man argumentera för motsatsen. De tidiga verken hade en tendens att reduceras till platt plakatpolitik, en sorts förnedringspornografisk arbetsklasslitteratur med överdrivet sentimentala inslag.

Den förenklande frågan ”Vem dödade din far, Édouard?” som varit ett återkommande tema i hans tidigare verk, visar sig kanske vara alltför simpel för att fånga verklighetens komplexitet. Nu när Louis har arbetat sig igenom de uppenbara klyschorna börjar han ställa mer sammansatta och intressanta frågor.

I ”Kollapsen” trevlar han sig fram kring frågor om handlingsutrymme och öde. Var broderns smärta något som tillfogades honom utifrån, eller bar han den inom sig från födseln? Hur stor kontroll hade han egentligen över sitt eget liv? Hade han kunnat göra andra val, eller var hans öde beseglat av omständigheter bortom hans kontroll?

Dessa mer nyanserade frågeställningar vittnar om en författare som mognat och utvecklats. Louis utforskar nu gråzonerna mellan determinism och fri vilja, mellan strukturella begränsningar och personligt ansvar. Det är en mer komplicerad diskussion än den tydliga klassmedvetna anklagelsen som präglat hans tidigare verk.

Även om ”Kollapsen” fortsatt riktar strålkastarljuset mot en familj präglad av klasstillhörighet, fattigdom och trauma, har tonen och djupet i analysen förändrats. Louis börjar nu ställa de besvärliga frågorna som saknar enkla svar, och det är där litteraturen blir riktigt intressant.