Opinion

De senaste dagarna har det blåa Stockholm fyllts av moderater som samlats för partiets årliga Sverigemöte. Trots partiets nuvarande position som tvåa på högerkanten, var stämningen påfallande god när 2500 medlemmar möttes under helgen. Konfetti, blå ballonger och livfull musik från den tidigare Idoldeltagaren Axel Conradi färgade atmosfären positiv, när partiledaren Ulf Kristersson tillsammans med justitieminister Gunnar Strömmer och finansminister Elisabeth Svantesson mötte sina partikamrater.

Att partiets humör var på topp kan te sig överraskande för utomstående betraktare. Moderaterna har under den senaste mandatperioden brottats med en position som det näst största partiet på högerkanten, samtidigt som den politiska högersidan totalt sett legat efter vänstersidan i opinionen under nästan fyra år.

Flera talare påminde dock de församlade om att situationen liknade den som föregick valsegern 2022. Men denna historieskrivning är delvis missvisande. Högerblocket ledde faktiskt opinionen under större delen av förra mandatperioden, och hade ett försprång så sent som ett år före valet. Det var först efter att Magdalena Andersson efterträdde Stefan Löfven som statsminister och Rysslands invasion av Ukraina som Socialdemokraterna började dra ifrån i opinionsmätningarna.

Den goda stämningen på Sverigemötet kan dock främst tillskrivas ett faktum: moderaterna fick för en gångs skull vara just moderater, inte bara samordnare för Tidösamarbetet. Visserligen dök Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Simona Mohamsson upp under torsdagskvällen, och Kristdemokraternas Ebba Busch skickade en videohälsning, men under större delen av helgen kunde partiet fokusera på sin egen politik utan att behöva förhålla sig till samarbetspartierna.

Moderaternas strateger vill att det kommande valet ska kretsa kring parollen ”ansträngning ska löna sig” – ett budskap som kontrasteras mot vad de beskriver som en vänstersida präglad av bidragspolitik och bristande arbetsmoral. Denna strategi möter dock ett tydligt problem: Tidöregeringen har nyligen genomdrivit utvisningar av unga människor som faktiskt har ansträngt sig genom att studera, lära sig svenska och försöka integrera sig i det svenska samhället.

Finansminister Elisabeth Svantesson, som byggde hela sitt tal kring personliga erfarenheter från sin egen studenttid och de möjligheter hon såg framför sig då, tvingades erkänna att regeringens hantering av tonårsutvisningarna har blivit problematisk. Hon välkomnade att regeringen nu arbetar med att rätta till situationen, men för de unga som redan utvisats kommer detta försent.

Den stora utmaningen för Moderaterna är att valet 2026 sannolikt inte kommer att handla om vilka Moderaterna vill vara, utan om vad Tidösamarbetet har blivit. Väljarna kommer att bedöma regeringens politik som helhet, inklusive de kontroversiella tonårsutvisningarna och de desinformationsanklagelser som riktats mot regeringens kommunikation. Allt detta är element som Sverigedemokraterna har bidragit med till samarbetet, vilket försvårat för Moderaterna att framhäva sin egen politiska profil.

Detta har befäst Moderaternas position som det näst största högerpartiet, eftersom partiets närmande till Sverigedemokraterna har skrämt bort borgerligt sinnade väljare som förespråkar lika möjligheter för alla, oavsett bakgrund.

Ulf Kristersson har tydliggjort att om Tidösidan vinner nästa val kommer samarbetet med Sverigedemokraterna att fortsätta. Men om de nuvarande opinionssiffrorna består och regeringen förlorar, återstår frågan om Moderaterna kommer att kunna eller vilja frigöra sig från detta samarbete.

Stämningen under Sverigemötet antyder att en sådan frigörelse skulle välkomnas av många inom partiet. Det skulle också kunna vara vad som krävs för att Moderaterna åter ska kunna bli det ledande partiet på högerkanten.