Lisa Magnusson: 100 procent fjäskig mys-tv med Jimmie Åkesson

I våras kunde SVT:s tittare bevittna en märklig scen. Jimmie Åkesson, mannen som en gång förde Sverigedemokraterna från skinnskallarnas skränande manifestationer till riksdagens korridorer, satt avslappnad i studion under inspelningen av ”Fördomsshowen”. Framför honom stod programledaren Emil Persson med frågor som knappast kunde beskrivas som granskande journalistik.

Förvandlingen av Sverigedemokraternas partiledare från politisk paria till respekterad makthavare har varit anmärkningsvärd. Åkesson har gått från att representera ett parti i samhällets marginaler till att bli en central kraft i svensk politik. Men hur har denna transformation egentligen gått till?

Nyckeln till Åkessons framgång ligger i hans skickliga användning av populismens grundläggande retorik – uppdelningen mellan ”folket” och ”etablissemanget”. Genom att positionera sig som företrädare för ”det vanliga folket” mot en förmodad elit har han skapat en politisk identitet som resonerar med många väljare.

Detta grepp är på intet sätt unikt för högerpopulismen. Det liknar i mångt och mycket vänsterretoriken om ”privilegierade” grupper – en svepande anklagelse som både skambelägger motståndaren och samtidigt upphöjer den anklagande till försvarare av de förtryckta. I Åkessons fall: det svenska folket.

Men vilka ingår egentligen i detta ”svenska folk” enligt den sverigedemokratiska definitionen? Knappast den klimatmedvetna storstadskvinnan som oroar sig för samhällets välfärdssystem. I den populistiska berättelsen är det istället glesbygdens män som framställs som de riktiga representanterna för folket – de som känner sig förbisedda i en globaliserad värld och som uttrycker frustration över invandring, bidragssystem och samhällsutvecklingen.

I SVT:s ”Fördomsshowen” från den 8 maj blir denna strategi tydlig. Emil Persson noterar själv hur Åkesson gärna framhäver sina ”ourbana drag” – att han exempelvis gillar Björn Rosenström eller aldrig ätit sushi. Detta är inte bara personliga preferenser utan medvetna politiska signaler som syftar till att stärka bilden av Åkesson som en ”vanlig svensk”.

Programmet utgör ett talande exempel på hur media ibland misslyckas med sin granskande roll. Istället för kritiska frågor om partiets politik får Åkesson bemöta harmlösa påståenden om vardagliga irritationsmoment: expediter som pratar genom provrumsdraperi, irritation över kändisar eller svårigheter att sjunga med till AC/DC.

Inte vid något tillfälle under programmet berörs partiets invandringspolitik eller kontroversiella förslag. Istället blir det ett underhållningsinslag som bidrar till normaliseringen av en politisk kraft som fortfarande har sin kärna i främlingsfientlighet och restriktiv syn på individens frihet.

Det är ironiskt att en partiledare som byggt sin karriär på att utmåla andra som representanter för makten nu själv är en del av samma maktstruktur. Sverigedemokraterna är idag ett inflytelserikt stödparti till regeringen med betydande påverkan på svensk politik.

Emil Persson har själv i en intervju i ”Politikbyrån” den 15 april beskrivit Åkesson som den ”skönaste” partiledaren han mött inför valet. Med tanke på programmets okritiska förhållningssätt är det kanske inte förvånande att Åkesson verkade så tillfreds med situationen.

Frågan är om detta är den typ av mediebevakning som främjar en sund demokratisk debatt. När populistiska ledare får framträda utan kritisk granskning av deras faktiska politik riskerar media att bli ett verktyg för deras image-byggande snarare än en granskare av makten. Detta väcker funderingar kring public service-uppdragets utformning och journalistikens roll i dagens polariserade politiska landskap.