Lisa Magnusson: Hoppsan! SD-toppen hade visst glömt att han var i direktsändning

För första gången sedan 1988 backade Sverigedemokraterna i ett riksdagsval. Den historiska förändringen har satt partiet i ett obekant läge: i stället för att fira nya framsteg tvingades partiledningen hantera intern kritik och en valvaka som slutade med att partiledaren lämnade utan att svara på frågor.

Resan har varit lång. Från en källarlokal i Skåne, där den invandringskritiska rörelsen Bevara Sverige svenskt hade en av sina starka baser, har SD vuxit från marginalparti till en central aktör i svensk politik. Efter valet 2022 skrev partiet tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna under Tidöavtalet på Tidö slott. Avtalet gjorde SD till en del av regeringsunderlaget och gav partiet inflytande över migrationspolitiken. Att valkvällen den här gången slutade med tillbakagång väcker därför frågor om hur partiet ska hantera en ny verklighet.

Missnöjet blev snabbt offentligt. Kent Ekeroth, tidigare rättspolitisk talesperson och en av de mest omskrivna profilerna efter järnrörsskandalen 2012, intervjuades i P4 Dalarna, Sveriges Radios lokala kanal i Dalarna, och kallade resultatet en följd av ”importerad röstboskap”. När programledaren påpekade att röstning är en medborgerlig plikt svarade Ekeroth att han spelade in intervjun och skulle publicera den i sociala medier. Programledaren påpekade att intervjun redan sändes direkt. Järnrörsskandalen, där Ekeroth var en av huvudpersonerna, betraktas fortfarande som en av partiets allvarligaste kriser.

Även från andra håll hörs kritik. I Sveriges Radio P1 gav sig Centerpartiets tidigare partiledare och före detta näringsminister Maud Olofsson in i debatten. Hon kritiserade både SD och Vänsterpartiet. När programledaren sade att SD inte var på plats för att försvara sig kontrade hon med att samma sak aldrig sägs när en centerpartist eller någon annan politiker är frånvarande. Repliken satte ljuset på en återkommande fråga: har SD behandlats med större skonsamhet än andra partier?

Den frågan har också lyfts i mediedebatten. I SVT:s slutdebatt inför valet var migration ett huvudämne, trots att SVT/Verians egen opinionsmätning inte visade att frågan tillhörde väljarnas viktigaste. Kritiker menar att SD:s frågeställningar länge har fått styra agendan och att partiet på så sätt har fått ett övertag som inte motsvaras av väljarnas prioriteringar. Det har skapat en debatt om mediernas ansvar och om hur partier med rötter i invandringsmotstånd ska bemötas.

Bakslaget väcker också strategiska frågor inom SD. Partiets tillväxt sedan 1988 har varit en av de viktigaste berättelserna i svensk politik. Den har gett partiet en framgångsmyt som varit svår att bryta. När den berättelsen nu utmanas står partiledningen inför ett vägval: ska den bredda politiken för att nå nya väljargrupper, eller skärpa linjen i de frågor som byggt partiet? Ekeroths utspel tyder på att den senare falangen fortfarande har starka företrädare. Internationellt finns flera exempel på högerpopulistiska partier som tappat efter att ha gått från opposition till inflytande. SD har inga ministerposter, men genom Tidöavtalet bär partiet medansvar för regeringens politik. Det kan göra det svårare att framstå som det enda rena alternativet.

Samtidigt ska bakslaget inte överskattas. SD är fortfarande ett av Sveriges största partier och har legat högt i opinionsmätningarna under mandatperioden. Genom Tidöavtalet har partiet fått reellt inflytande över migrationspolitiken. Men just därför blir valnattens signal viktig: om inte ens SD kan växa i ett riksdagsval, vad innebär det för partiets långsiktiga position? Svaret på den frågan kommer att forma både SD:s strategi och de andra partiernas bemötande under nästa mandatperiod.

Jimmie Åkesson, som lett partiet sedan 2005, lämnade valvakan utan att kommentera resultatet. Det är ett ovanligt tecken på osäkerhet från en partiledare som under nästan två decennier kunnat räkna hem framgångar. På Dagens Nyheters ledarsida ställs frågan om ett epokskifte är nära. Oavsett om så är fallet har söndagens val visat att den långa tillväxtkurvan inte är evig. Det faktum i sig kan bli en avgörande politisk berättelse inför nästa val.