Max Hjelm: Carl-Oskar Bohlin använder sig av en vänsterradikal verktygslåda

Carl-Oskar Bohlin har under den senaste tiden hamnat i blickfånget för sin skarpa kritik mot medierna. Som minister för civilt försvar har han ifrågasatt hur press och tv hanterar säkerhetspolitiska frågor, inte minst i rapporteringen om krisberedskap och totalförsvar. Hans uttalanden har väckt debatt om gränsen mellan mediernas granskande roll och behovet av att skydda rikets säkerhet. Men kritiken är inte ny. Före honom fanns en föregångare som framförde liknande synpunkter – och den historien kan vara nyckeln till att förstå varför dagens konflikt ser ut som den gör.

Bohlin, som tillträdde som minister för civilt försvar 2022, har vid flera tillfällen uttryckt oro över hur medierna rapporterar om försvars- och beredskapsfrågor. Han har bland annat varnat för att en alltför öppen rapportering kan undergräva totalförsvarets förmåga, och han har efterfrågat en mer återhållsam hållning när det gäller uppgifter om skyddsvärda anläggningar och operativ planering. I en tid där säkerhetsläget i Europa försämrats, och där Sveriges Nato-medlemskap sätter nya ramar för försvars- och säkerhetspolitiken, menar Bohlin att medierna måste ta ett större ansvar.

Kritiken har dock inte stått oemotsagd. Journalister och mediechefer har pekat på att ett fritt och oberoende nyhetsförmedlande är en grundbult i demokratin, och att politiker inte ska avgöra vad som är lämpligt att publicera. Debatten har blivit polariserad: å ena sidan står kravet på informationssäkerhet, å andra sidan kravet på offentlighet och insyn. I denna skärningspunkt rör sig Bohlin, men han har också en historisk referenspunkt.

Föregångaren, som också verkade i en tid av ökad säkerhetspolitisk spänning, mötte samma typ av invändningar när hen valde att kritisera mediernas sätt att skildra försvaret. Enligt flera bedömare var hen dock tidigare ute: de frågor som då avfärdades som överdriven hemlighetsfullhet har i dag blivit centrala i samhällsdebatten. Detta mönster – att politiker varnar, möter motstånd och sedan får rätt i efterhand – är återkommande i relationen mellan makt och medier.

En viktig aspekt i sammanhanget är medielandskapets förändring. Sociala medier har gett enskilda aktörer en plattform att sprida information, men också desinformation. Samtidigt har lokala medier dragit ner på sin bevakning, och allt färre journalister arbetar med försvars- och säkerhetsfrågor på djupet. Detta skapar en sårbarhet: när krisen väl är framme kan medierna ha svårt att leverera tillförlitlig information, samtidigt som ryktesspridning frodas i digitala kanaler. Politiker som Bohlin pekar på detta som ett problem, medan medierna själva framhåller att deras oberoende aldrig varit viktigare.

Marknadsperspektivet är också värt att uppmärksamma. Förtroendet för medier har sjunkit i flera grupper, inte minst bland unga och bland personer med låg tillit till samhällsinstitutioner. Detta är en trend som sträcker sig över hela västvärlden och som påverkar både demokratin och samhällets motståndskraft. När politiker öppet kritiserar medier kan det förstärka misstron, men det kan också tvinga medierna att skärpa sin självreflektion. I Sverige har denna balansgång varit särskilt tydlig under de senaste åren, där totalförsvaret byggts upp igen efter en lång period av nedskärningar.

Föregångarens betydelse ligger inte i att hen nödvändigtvis hade rätt i varje detalj, utan i att hen satte fingret på en strukturell utmaning. Den utmaningen handlar om hur ett demokratiskt samhälle ska hantera hemlig information i en tid då allt fler aktörer vill ta del av den – både journalister och främmande makt. Bohlins kritik kan ses som en fortsättning på denna diskussion, snarare än som ett angrepp på pressfriheten. Men genom att formulera sig hårt riskerar han att hamna i samma position som sin föregångare: att bli stämplad som mediefientlig, trots att syftet uppges vara att skydda landet.

Hittills har debatten fokuserat på enskilda uttalanden och hur de mottagits. Men det som gör frågan angelägen är att den går till kärnan av demokratins funktionssätt. Medierna behöver kunna granska makten, även i kris. Samtidigt måste statsapparaten kunna skydda information som kan äventyra människors liv. Den gränsen har aldrig varit enkel att dra, och den kommer sannolikt att fortsätta prägla relationen mellan politiker och journalister. Bohlins föregångare visar att konflikten är cyklisk – och att den inte försvinner, oavsett vem som sitter på ministerposten.

Frågan är om dagens medier och politiker kan lära av historien, eller om debatten återigen fastnar i samma hjulspår. För Bohlin handlar det om att formulera sin kritik på ett sätt som inte uppfattas som ett hot mot pressfriheten. För medierna handlar det om att ta säkerhetspolitiska frågor på allvar utan att ge avkall på granskningen. I slutändan är det en fråga om förtroende – ett förtroende som byggs långsamt men som kan raseras snabbt. Och precis som föregångarens erfarenheter visar, är det i skarpa lägen som relationen mellan makt och medier verkligen sätts på prov.