Lisa Magnusson: Tillgången till vaccin får inte vara en klassfråga

I Sverige väntar fortsatt kamp för nationellt vaccinregister

Ett nationellt vaccinregister framstår som en självklarhet i ett land med välutvecklad sjukvård, men märkligt nog saknas det fortfarande i Sverige. Vaccinationer räknas som en av de största medicinska framgångarna i mänsklighetens historia – en vetenskaplig innovation som förebygger sjukdomar innan de uppstår och hindrar smittspridning.

Trots denna betydelse måste svenska medborgare idag själva hålla reda på vilka vaccinationer de fått, när de administrerats och när det är dags för påfyllnadsdoser. Ansvaret för att dokumentera eventuella biverkningar ligger också på individnivå, något som skapar onödiga risker i folkhälsoarbetet.

Avsaknaden av ett nationellt register beror inte på något principiellt hinder, utan snarare på byråkratiskt trassel som pågått i närmare 25 år. Det var för ett kvarts sekel sedan som det dåvarande Smittskyddsinstitutet påbörjade arbetet med ett nationellt vaccinregister. När institutet senare uppgick i Folkhälsomyndigheten uppstod oklarheter kring ansvarsfördelningen, vilket ledde till att projektet i praktiken stannade av.

Socialminister Jakob Forssmed (KD) har uttryckt förståelse för frustrationen kring den långsamma processen. I uttalanden till både Expressen och Svenska Dagbladet i januari i år bekräftade ministern att regeringen nu tar tag i frågan. Som ett led i detta har man tillsatt en utredning om ett utökat statligt ansvar inom vaccinområdet.

Den nuvarande situationen skapar också ojämlikhet mellan olika delar av landet. När Folkhälsomyndigheten rekommenderar vaccin, som exempelvis bältrosvaccin för personer över 65 år, hanterar regionerna rekommendationerna olika. I vissa regioner subventioneras vaccinet, medan invånare i andra regioner själva måste stå för hela kostnaden – upp till 5 300 kronor för de två doser som krävs för grundskyddet.

Samma problematik gäller TBE-vaccin, som rekommenderas till alla som vistas i fästingdrabbade områden, vilket idag omfattar större delen av landet. Även här varierar regionernas subventioner, vilket innebär att en vanlig familj med två barn kan behöva betala omkring 5 400 kronor bara för grundskyddet, utöver de regelbundna påfyllnadsdoser som senare krävs.

Vaccinationsfrågan har därmed utvecklats till både en geografisk och socioekonomisk utmaning. Beroende på var man bor och vilka ekonomiska resurser man har varierar tillgången till viktiga vaccinationer markant. Detta innebär att vaccinationer i Sverige år 2026 delvis har blivit en klassfråga, något som rimmar illa med principen om jämlik vård.

Den tillsatta utredningen ska vara klar senast den 31 december 2027, vilket många bedömare anser vara en alltför lång tidshorisont för en fråga som redan försummats i flera decennier. Kritiker menar att denna typ av nonchalans kring folkhälsofrågor kan få allvarliga konsekvenser.

Tekniska utmaningar och integritetsaspekter har ofta nämnts som skäl till förseningen. Implementeringen kräver givetvis noggrann hantering av känsliga personuppgifter. Därtill har nya EU-regleringar tillkommit under åren, men dessa har inte hindrat andra medlemsländer som Danmark från att utveckla liknande system.

I en tid av ökande vaccinmotstånd och växande epidemiologiska hot anses ett nationellt vaccinregister vara ett viktigt verktyg för att säkerställa befolkningens skydd mot smittsamma sjukdomar. Det skulle ge vårdpersonal snabb tillgång till patienters vaccinationshistorik, möjliggöra mer effektiva påminnelsesystem och skapa bättre förutsättningar för forskning och uppföljning av vacciners effekter.

För många svenskar återstår nu att vänta ytterligare år på ett system som andra jämförbara länder redan implementerat, medan de fortsätter att själva försöka hålla ordning på sina vaccinationer – en situation som experter beskriver som både ineffektiv och potentiellt riskabel ur ett folkhälsoperspektiv.