Politikernas kortsiktighet ställer unga generationer mot väggen – från bostadsmarknad till klimatpolitik sätts framtidens medborgare i klistret.

Svensk politik präglas alltmer av beslut som gynnar dagens äldre på bekostnad av morgondagens vuxna. Från bostadspolitik till klimatåtgärder visar sig ett återkommande mönster där kortsiktiga lösningar och valfläsk betalar sig för beslutsfattarna, medan notan landar hos kommande generationer.

Bostadsmarknaden utgör ett tydligt exempel på denna problematik. Det nuvarande ränteavdraget innebär att de som redan äger sin bostad och har lån får en del av räntan betald av skattekollektivet. Systemet har bidragit till att driva upp bostadspriserna, vilket i sin tur gjort det betydligt svårare för unga att ta sig in på bostadsmarknaden och samla ihop till en kontantinsats.

Kristdemokraterna har presenterat ett förslag som ytterligare skulle gynna etablerade fastighetsägare. Partiet vill ta bort reavinstskatten för dem som ägt sin bostad i minst 16 år. I praktiken skulle detta innebära att en ung familj som behöver byta upp sig till något större tvingas betala skatt på eventuell vinst, medan någon som suttit kvar i sitt hus i decennier skulle slippa undan skatten helt.

Även hyresmarknaden följer samma mönster. Det svenska kösystemet gynnar de som stått i kö längst, vilket naturligt nog oftast är äldre personer. Resultatet blir att unga människor pressas ut på en dyr och osäker andrahandsmarknad, där de betalar betydligt mer för sämre bostäder och utan den trygghet som ett förstahandskontrakt erbjuder.

Det senaste årets politiska beslut förstärker bilden av en kortsiktig strategi. Under året har regeringen presenterat en rad skattesänkningar som berör allt från drivmedel till livsmedel. På ytan framstår åtgärderna som generösa, men de finansieras genom ökad statsskuld. Principen är enkel men problematisk: lån ska någon gång återbetalas, med ränta. Frågan är vem som kommer att stå för den räkningen – svaret är med stor sannolikhet dagens barn och unga.

Den kanske mest allvarliga aspekten av denna kortsiktiga politik återfinns inom klimatområdet. När Ulf Kristersson och Moderaterna gick till val 2022 löd budskapet att människor inte skulle behöva ”ställa om sina liv” för den gröna omställningen. Verkligheten är dock den att klimatförändringarna inte stannar upp bara för att politiken bromsar in.

Klimatpolitiska rådet har vid upprepade tillfällen varnat för konsekvenserna av den förda politiken. I årets rapport konstaterade rådet att nuvarande strategi leder till att ”nödvändiga utsläppsminskningar uteblir och att framtida åtgärder blir dyrare och mer drastiska”. Med andra ord: ju längre politikerna dröjer med nödvändiga klimatåtgärder, desto mer kostsamt och dramatiskt blir det för framtida generationer att hantera problemen.

Listan över politikområden där unga missgynnas kan göras längre. Anställningsskyddet är konstruerat för att gynna dem som varit länge på en arbetsplats, vilket per definition är något unga aldrig kan ha uppnått. Regelverket försvårar för unga att etablera sig på arbetsmarknaden och skapa sig en trygg ekonomisk grund.

Mönstret är tydligt genom samtliga politikområden: beslut fattas med fokus på nuet snarare än framtiden, och de som redan etablerat sig i samhället gynnas systematiskt framför dem som försöker ta sina första steg. Detta sker trots att unga per definition har längst kvar att leva med konsekvenserna av dagens politiska beslut.

Den politiska debatten domineras ofta av pensioners köpkraft, bostadsägares ekonomi och etablerade arbetskraftens rättigheter. Betydligt mindre utrymme ägnas åt strukturella förändringar som skulle underlätta för unga att ta sig in på bostads- och arbetsmarknad, eller långsiktiga investeringar i klimatomställning och infrastruktur.

Frågan är hur länge denna politik är hållbar. När gapet mellan generationerna växer, både ekonomiskt och i form av framtidsutsikter, riskerar det sociala kontraktet mellan generationerna att urholkas. De som betalar mest för dagens kortsiktiga politik är de som har minst inflytande över besluten – framtidens vuxna som ännu inte har rösträtt eller som precis har börjat engagera sig politiskt.