Viktor Karlsson: Kan svenskar tro på Allah och ha fel dna?

Sverigedemokraterna har under sommaren hamnat i blickfånget för sina uttalanden om svenskhet och etnicitet, vilket väcker frågor om partiets kärnvärderingar inför kommande val. Diskussionen har rört upp en debatt om vad det innebär att vara svensk och vilka som egentligen inkluderas i denna definition.

Ludvig Aspling, Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson, uttalade sig tidigare i somras om att Sverige har ”alldeles för många som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen”. Uttalandet fick stöd från partisekreterare Mattias Bäckström, men möttes av kritik från partikollegan Nima Gholam Ali Pour som menade att Aspling var klumpig och gick emot partilinjen.

Efter den interna turbulensen valde Aspling och Gholam Ali Pour att tillsammans skriva en debattartikel där de försökte klargöra partiets ståndpunkt. I artikeln hävdade de att Sverigedemokraterna i 15 år har förespråkat en öppen svenskhet och att människor självklart kan assimileras in i det svenska samhället. De betonade också att partiet inte gör skillnad på människor utifrån etnicitet.

De båda företrädarna argumenterade vidare för att begreppet etnicitet inte borde vara särskilt kontroversiellt, eftersom det används av myndigheter, politiker och allmänheten. De pekade på hur hundratusentals svenskar använder DNA-teknik för att undersöka sina rötter och ursprung. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan att diskutera etnicitet som begrepp och att använda det som grund för politiska ställningstaganden kring vilka som passar in i det svenska samhället.

Partiledaren Jimmie Åkesson har själv visat en tvetydig hållning i frågan om vem som räknas som svensk. Å ena sidan har han uttalat att Sverige är hans land eftersom hans förfäder har lidit och offrat sig för landet. Å andra sidan har han sagt att människor som kommer till Sverige och bidrar till samhället har rätt att kalla sig svenskar. Denna dubbelbottnade retorik gör det svårt att fastställa partiets verkliga position.

En särskilt känslig fråga för Sverigedemokraterna är huruvida det går att vara både svensk och muslim samtidigt. Partiet har länge haft en svårdefinierad linje där man fokuserat på islamister som oförenliga med det svenska samhället, samtidigt som gränsen mellan islamister och muslimer i stort har suddats ut. Tidigare under våren uttryckte Åkesson öppet att han har svårt att se hur muslimer kan vara svenskar.

För Sverigedemokraterna är frågan om svenskhet ingen akademisk diskussion utan en central del av deras politiska plattform. Partiet går till val på konkreta förslag som att förbjuda hijab i offentligheten och erbjuda ekonomisk ersättning till invandrare som är villiga att säga upp sitt svenska medborgarskap. Med tanke på partiets växande opinionsunderstöd finns möjligheten att de efter höstens val kan bli det största regeringspartiet, vilket gör dessa ställningstaganden särskilt betydelsefulla.

Det är lätt att avfärda diskussionen om etnisk svenskhet som ett kulturkrig utan verklig sakpolitisk relevans. Men när ett parti som kan komma att inneha betydande politisk makt bygger sin politik på definitioner av vem som hör hemma i Sverige, blir frågan central för landets framtida riktning.

Den interna oenigheten inom Sverigedemokraterna om hur man ska kommunicera kring svenskhet och etnicitet illustrerar partiets utmaning att balansera mellan olika röster och positioner. Samtidigt som vissa företrädare vill tona ner de etniska aspekterna och framhäva en mer inkluderande syn på svenskhet, återkommer andra till uttalanden som betonar just etniska skillnader.

Situationen visar på komplexiteten i att definiera nationell identitet i ett modernt, mångkulturellt samhälle. För väljarna blir det avgörande att förstå vad partiet egentligen står för när det kommer till dessa grundläggande frågor om tillhörighet och medborgarskap. Den politiska utvecklingen framöver kommer att visa hur Sverigedemokraterna väljer att navigera dessa känsliga frågor och hur deras ståndpunkter påverkar svensk politik.