Under veckan höll Publicistklubben sin traditionella eftervalsdebatt, där företrädare för riksdagspartierna fick recensera mediernas valbevakning. Frågorna som ställdes var återkommande: Hur såg bevakningen ut? Fanns det några bottennapp? Och vägde det politiska spelet tyngre än sakfrågorna?
Publicistklubben, som är en intresseorganisation för journalister, författare och förläggare, arrangerar debatten efter varje val. I år leddes samtalet av ordföranden Camilla Kvartoft. Några entydiga svar gavs inte, men från kvällen fanns åtminstone en synpunkt som flera deltagare återkom till.
Flera partiföreträdare lyfte fram SVT:s Agenda som ett gott exempel. Inför valet sände programmet tre söndagar i rad där ett område i taget diskuterades av politiker från samtliga riksdagspartier. Ekonomi, klimat och migration fick nästan en timme vardera. Det var enligt några i panelen fortfarande för kort, men ansatsen uppmärksammades som betydligt bättre än de traditionella partiledardebatterna, där många ämnen ska avhandlas på kort tid.
Fördjupningsprogrammen kan med fördel få större utrymme, inte bara under valår utan även i den löpande bevakningen, menade flera av deltagarna. Som förebild nämndes Agendas specialprogram ”Klimatutmaningen” från 2021. Där ägnades runt två timmar åt att metodiskt gå igenom sakfrågan, både med hjälp av sakkunniga och med riksdagspartiernas talespersoner. Följdfrågorna var många och tiden gav utrymme för nyanser.
Ett annat argument för den här typen av debatter handlar om vilka som deltar. När partierna skickar andra än partiledarna öppnas en plattform för personer som annars sällan syns i de stora valvågorna. Politik är lagarbete snarare än enmansshower, konstaterades det under kvällen. Flera av de medverkande kan i framtiden bli ministrar, förhandlare eller andra nyckelpersoner, och därför är det relevant att väljarna får se dem i debatt.
Årets Agenda-sändningar gav just sådana exempel. Janine Alm Ericson (MP) debatterade ekonomi, Martin Kinnunen (SD) klimat och Niels Paarup-Petersen (C) migration. För den som följde valrörelsen gav programmen en bredare bild av partiernas politik än vad partiledarutfrågningarna ensamma kunde erbjuda.
Samtidigt var flera av deltagarna tydliga med att fördjupningsprogrammen inte ska ses som en ersättning för de traditionella partiledardebatterna eller statsministerduellerna. De fyller en annan funktion, menade de. Där partiledardebatterna handlar om att ställa partiledare mot varandra under hårt tidspress, ger de längre samtalen möjlighet att gå på djupet med enskilda frågor.
Publicistklubbens eftervalsdebatt brukar vara en återkommande självprövning för mediebranschen. Årets upplaga bekräftade en bild som även tidigare år har lyfts: att väljarna efterfrågar mer sakpolitik och mindre fokus på taktik och opinionstal. Denna gång kom kritiken dock med ett konkret exempel på hur det kan göras annorlunda.
Frågan är nu hur SVT och andra redaktioner tar till sig av diskussionen. Även om partiernas medarbetare knappast levererar något facit på mediernas bevakning, kan deras perspektiv fungera som en ledtråd. I år var ledtråden tydlig: Det finns ett behov av långsamma, fördjupade samtal som låter politiken ta plats på sina egna villkor.
För mediepubliken innebär det i så fall en möjlighet att lära känna fler politiker än de vanliga partiledarna. För partierna innebär det en chans att visa bredden i sina led. Och för mediebevakningen som helhet skulle det kunna innebära en bättre balans mellan maktkamp och politikens innehåll.
Om den här sortens program blir vanligare även mellan valåren återstår att se, men intresset från både partier och väljare verkar finnas. Det var åtminstone en av de slutsatser som gick att dra från Publicistklubbens afton i Stockholm.
